And like a ten minute dream in the passenger's seat...

Nu sitter jag på stockholms centralstation, där man både har råd att köpa en kopp kaffe för 27 spänn och råd att vara civiliserad under tiden man dricker den.

Jag har valt att avbryta resan ett par veckor tidigare än planerat. Det ar nog ingen större fara med mig men det är helt omöjligt att få de där nödvändiga vilodagarna som behövs för att återhämta sig när man är ute och reser själv. Indien får vänta till nästa gång vilket jag hoppas blir ganska snart. För det här är trots allt något av det roligaste man kan göra.

Det är kul att så många följt bloggen. Nu får den ligga på is under hösten*, för att kanske göra comeback i någon form lagom till USA resan, vi får se.

Så till sist hoppas jag ni alla haft en lika underbar sommar som jag haft och önskar er en lika trevlig höst!

Conor Oberst fångar det som vanligt ganska bra...

"And like a ten minute dream in the passenger's seat
While the world was flying by
I haven't been gone very long
But it feels like a life time"



*Diskbänksrealism är, förutom svenska språkets fulaste ord, ganska tråkigt och om någon faktiskt skulle vara intresserad av konsistensen på min dagliga tallrik gröt eller något liknande så är det fritt fram att skicka ett mail och fråga.

Kambodjanerna i ett notskal?

Det ar svart att hitta nagot sarpraglat kambodjanskt nar det galler kultur och livsstil. For det forsta ar landet for fattigt och har en minst sagt ofordelaktig historia och for det andra ar det svart som turist att upptacka det.*

Det enda jag kunde tanka pa nar jag motte en kambodjan, vare sig det var hotelagaren, taxichaufforen eller killen som skurade golven pa 7/11, var att chansen ar stor att den har snubben antingen fatt nagon narstaende brutalt mordad eller sjalv mordat nagon annans narstaende.

*Ett tredje skal skulle kunna vara att jag inte har nagon som helst utbildning i vare sig antropologi eller psykologi, inte ar sarskilt insatt i kambodjansk historia samt bara spenderade fem dagar i landet. Men varfor vara sjalvkritisk...

Djungeln - Johan: 1-0

Nagon sa om djungeln att antingen alskar man den eller sa hatar man den. Efter att ha lyckats med konststycket att fa ett omkullblasande trad over axlarna sallar jag mig numera till den senare gruppen.

Sa anledningen till att det varit sa tyst har ar att jag varit halvt invalid och sangbunden i nagra dagar.

Under ytan

Jag har dalig koll pa dagens datum och ingen som helst aning om vilken veckodag det ar. Det ar ingen ide att forsoka ta reda pa vad klockan ar, efter narmare ett dussin byten av tidszoner visar kameran, mobilen, iPoden och PSP:n fyra olika klockslag. Gar man efter solen sa gissar jag pa att det ar runt 6-tiden.

Jag har spenderat nagra dagar i strandparadiset pa Perhentian oarna utanfor Malaysias ostkust. Mest lapat sol och sett till att inte komma hem precis lika kritvit som jag lamnade Sverige. Idag har jag frukosterat med Jane*. Frukost pa Perhentian tar alltid plats pa stranden och om sallskapet ar trevligt varar den fram till lunch.

Efter lunch aker jag och Owen** ut och dyker, vi at middag ihop igar och var bada sugna pa ett dyk idag. Dykningen har kan definitivt mata sig med den i Thailand. Pa vagen tillbaka moter vi Martha*** och Mike**** som, liksom oss, ska vidare mot djungeln i Taman Negara.


* Jane narmar sig trettio, har jobbat inom det engelska utbildningsvasendet med att lagga upp kursplaner for grundskolan i sex ar, men det ar ok eftersom hon far byta arbetsuppgifter med jamna mellanrum sa blir det aldrig langtrakigt. Hon har nyligen kopt ett viktorianskt radhus i sydostra London, det ar inte hennes dromhus men laget ar praktiskt da det bara ar 20 minuter till jobbet och ytterligare 10 till resten av familjen. Hennes vanner lagger alla sina pengar pa sina hus men hon manadssparar for att kunna aka ivag pa sommaren, dessutom kommer hon ha en inneboende i host, tillrackligt lange for att kunna kopa en fin soffa. Det ar en inneboende som jobbar skift vilket ar bra for da kommer de inte ga varandra pa nerverna. Hon vet att om hon skjuter upp inflyttningsfesten till varen kommer den inte bli av sa hon ska ha den i September, utomhus eftersom hon inte vill forstora golven och eftersom en kompis har lovat att lana ut sin stora gasolgrill.

** Owen ar en 25-arig irlandare, har en juridikexamen och ett par ar som anstalld av ett lakemedelsforetag i bagaget. Han trottnade, sparade ihop pengar och akte ivag med sin kompis. En kompis som fann karleken i Kambodja och numera reser Owen sjalv, malet ar Australien dar han ska forsoka hitta ett jobb. Han tycker inte om att titta folk i ogonen och han ber om ursakt ett par ganger i minuten. Han roker ett paket om dagen men det ar ingen fara eftersom det bara ar cigaretter med 10 mg tjara i sig och inte de inhemska som kan innehalla upp till 30 mg. Under det senaste dygnet har Owen glomt sin MP3 spelare, en bunt kontanter och sin handuk pa olika stallen.

*** Martha ar en 23-arig polska som pluggat kinesiska i Shanghai det senaste aret. Hon ar ovanligt sot och ar den sortens person som kan komma undan med att saga saker som "Ohh, my goood guys!" med gall rost utan att det later malplacerat. Hon tycker om att bestamma och man later henne bestamma, inte for att det blir bast eller smidigast sa utan for att man kanner pa sig att det kommer leda till att man far ytterligare en historia att beratta nar man kommer hem. Nu nar hon upptackt hur kul livet utomlands kan vara ar hennes enda mal att fortsatta resa, eller plugga i Kina. Martha ar ocksa valdigt stolt over att ha fatt en statistroll som flickan i rod klanning i cafescenen i den senaste mumien-filmen.

**** Cynikern i mig kan for sitt liv bara komma pa en anledning till att Mike, denna tystlatna och sannsade kille, statt ut med Martha under tva manader pa resande fot...

Vietnameserna i ett notskal?

Ahh, jag har ju inte gjort upp med vietnameserna annu, sa here we go...

Vietnameserna beskrivs bast med uttrycket Hasta Mañana, man tar allt med en klackspark och ingenting pa allvar. Vilket verkar skont men tank om man slitit hela sitt liv och trots finner att ens basta mojlighet till inkomst, vid 50-ars alder, ar att sitta pa en mopped i ett skitigt gatuhorn och tjata pa bortskamda ungdomar ifran vast for att, for vad dem ar en spottstyver, fa kora dem nagonstans.

Och varje gang man fragar far man ett mer eller mindre nedlatande svar. Om man ens far ett svar, de flesta ignorerar en, vilket man kanske borjar foredra efter ett decennium i samma gatuhorn. Om nagon faktiskt ar intresserad kan man vara saker pa att turistjaveln ska pruta ned priset, trots att nagra kronor mer eller mindre inte spelar nagon roll for honom. Det ar en situation dar man omojligen kan vara genuint trevlig mot turisterna, inte heller kan man be dem dra at helvete, man behover inkomsten.

Nar satten man kan forhalla sig till sin situation kryper och ofrankomligen forsvinner ett efter ett sa tvingas man in i nagon slags letargisk fålla markt Hasta Mañana dar fa saker tillats spela nagon roll, trots att de gor det. Det enda som aterstar ar att med ironins hjalp driva med turisterna och darmed med sigsjalv

En aning overdrivet pessimistiskt kanske men man kan anda ana det har draget hos fattiga sydostasiater i allmanhet och vietnameser i synnerhet och vem kan klandra dem?

Grundregeln som Lonely Planet glomde

Backpacker 1 och backpacker 2 mots for forsta gangen pa bussen pavag till en ny stad, foljande konversation utspelar sig samtidigt som de sitter inklamda i ett for litet sate och svettas floder eftersom luftkonditioneringen inte ens ifran borjan var gjord for att klara hettan utanfor. De har alla amnen i varlden att valja och vraka bland men trots det finns det ett amne som berors fore alla andra...


Backpacker 1: "Hey, where you from mate?"

Backpacker 2: "Europe, and you?"

Backpacker 1: "From The states..."

Backpacker 2: "...alright... man, did you see that hot russian girl?"


Man skulle kunna fa intrycket att backpackers ar ett sexistiskt och manschauvinistiskt slakte, men da far man fel intryck. Sanningen ar snarare att backpackers ar ett snalt slakte och darmed ar chansen stor att man kommer tillbringa natten i samma hotelrum, bara nan meter ifran sin nyvunna bekantskap, och da vill man vara absoult saker pa att han uppskattar den dar sexiga ryskans former precis lika mycket som man sjalv gor...

"Kolla SPG:n innan du anvander BCD:n annars ar du kord"

Buyancy control device, Submersive pressure gauge och No decompression limit. Vill man ge sken av att vara insatt i ett amne finns det fa saker som slar fackuttryck eller annu hellre akronymer av fackuttryck, BCD, SPG, NDL och sa vidrare.

Jaja, jag har i alla fall plaskat runt utanfor Andamankusten, bade ovanfor och under vattenytan i ett par dagar och tagit ett open water diving certifikate och haft valdigt kul under tiden. Forutom en dag i klassrummet och i poolen, dar man far lara sig saker som "sluta aldrig andas" och "fa inte panik", sa gjorde vi fyra dyk ifran bat bland korallreven. Nar det galler djurlivet pa botten finns det egentligen bara en regel som var instruktor Rene pregnant fangade i frasen "om saken inte ar radd for dig sa borde du vara radd for den".

Den asiatiska hotelmarknaden

Jag har varken fatt nagot apple i huvudet eller haft en riktigt dalig hardag men man kan gora revolutionerande upptackter anda. Det har ar en ekonomisk modell med endast fyra variabler som kommer minimera producentoverskottet, skapa harmoni pa den asiatiska hotelmarknaden samt underlatta vardagen for en mangd backpackers.


..............70 - (T-20)*3 - M*C
PSEK = ∑ --------------------------
....................1- A/10

PSEK = Priset i sek
T = Temperaturen i hotelrummet
M = Mangden kackerlackor man ser under forsta timman
C = Genomsnittliga storleken pa kackerlackorna
A = Antal sysslolosa portierer i lobbyn

Det gar ocksa att stuva om i formeln, ar P, T, M och A kanda sa kan man losa ut C och darmed fa reda pa storleken pa kackerlackorna innan man ens satter sin fot i rummet. Den ar empiriskt framarbetad och 100 % saker. Nobelpriset nasta tack.

Bangkok

Jag har sakta men sakert tagit mig ut ifran Kambodja. Att vara i ett sapass instabilt land nar det ar regerinsval ar ingen hojdare. Aven om bara en tredjedel av kambodjanerna blir sura sa ar det fortfarande en jakla massa sura kambodjaner.

Sa en battur rakt* genom landsbyggden senare ar jag i Battambang. Efter ytterligare nagra timmar ar jag i den Thailandska huvudstaden dar sota flickor inte alls ar flickor och thaiboxning ar nationalsporten.

Flickor som inte alls ar flickor ar ingen hojdare men thaiboxning ar coolt. Det ligger nagot befriande i att se pa nar tva man gor sitt basta for att spoa skiten ur varandra. Jag traffar en kille fran LA och vi sanker precis lagom manga ol innan matcherna borjar for att kunna uppskatta det till fullo.


*Valdigt bildligt talat, i sjalva verket ar det 90 graders svangar hela tiden och eftersom floden ar ett par storlekar for liten for baten sa ar det ett standigt flyttande ifran den vanstra till den hogra banken om man inte vill ha en buske i nacken.

Recap

Tro det eller ej men jag gor faktiskt en hel del pa dagarna. Aven om formiddagen gar at till att kopa brod brukar man i alla fall ha eftermiddagen ledig.

Det kanns som om en snabb recap kan vara pa sin plats. I Hanoi tog jag en tvadagarsutflykt i Ha Long bay dar vi (bland annat tre skona Irlandskor och ett trevligt par fran Malaysia) lamnade Ha Long runt middagstid, kryssade runt bland oarna, paddlade kanot, besokte laguner, badade i solnedgangen och sov over pa baten. Mysigt varre. Var guide hette Hung och hade en walkie talkie men han pratade ingen engelska i den.*

Dagen efter akte jag innat landet till Tam Coc vilket var sevart men en aning turistigt och stallet kunde knappast mata sig med Ha Long bay.

Efter det tog jag ett flyg ner till Saigon, planen ifran borjan var att ta bussen men nar det visade sig att den skulle ta 40 timmar sa var valet mellan det och tva timmar i luften inte sarskilt svart. Saigon gjorde jag tillsammans med Mei och Peter fran Hong Kong respektive England**. Det blev aven tva dagsutflykter, den forsta till Mekong deltat dar behallningen snarare lag i att se hur Vietnameserna levde an i en vacker natur. Den andra gick till Cu Chi dar vi krop i tunnlarna som Viet Cong anvande under kriget och skot med M16.

Sen akte jag mot Kambodia dar landskapet ar helt annorlunda. Har mots man av slatter sa langt ogat kan na och en fattigdom jag inte sett tidigare. Kambodja ar fattigt pa riktigt. Alltsa "bo-i-en-koja-och-ha-en-ko-som-hela-ens-liv-kretsar-kring"-fattigt. Vissa manniskor har gor allt for att fa pengar, det finns otaliga exempel, det ena varre an det andra***.

For mig ar malet i Kambodja Siem Reap och templen dar. Man borjar med de mindre som ar overvaxta och dar tradrotterna slingrar sig overallt for att fortsatta till de storre och avsluta med det storsta, Angkor Wat. Det ar otroliga byggnader bade i sin storlek och ner till de centimetersma detaljerna som ar uthuggna i stenvaggarna.


*"Hello, I'm Hung, over" hade varit obetalbart.

**Att gora Saigon innabar Reunification palace, War remnants museum och Ben Than market, inte sarskilt spannande sa det var tur att sallskapet var trevligt.

*** Ett av de mer beklammande ar kvinnan som gar omkring med ett neddrogat barn i armarna eftersom det ar lattare att tigga om man har en "sovande" bebis med sig.

Gratisguide i atta steg

Hejsan, och valkommen till den har gratisguiden i atta steg till hur man koper en limpa brod i Hanoi. Ta den tid du behover, fa inte panik om du fastnar i nagot av momenten utan ga istallet tillbaka ett eller flera steg och forsok igen. Da borjar vi!

1. Starta med att pruta ned priset sa langt du kan. En tiondel av priset kanske kanns val lagt men det brukar vara en bra utgangspunkt.

2. Nar du tror att forsaljaren inte kommer sanka priset mer sager du nej och borjar sakta ga darifran. Vanta tills han ropar at dig, vand dig om och ga tillbaka. I branchen kallas det har for en WaT, "Walk-and-Turnback" och den kan goras pa manga olika satt, prova dig fram till ett satt som ar bekvamt for just dig!

3. Khong ar att bra ord att kunna, det betyder nej. Upprepa nu det anda tills han slutar erbjuda dig allt annat han har i lager. Det har momentet kan dra ut pa tiden men ha talamod och kom ihag att upprepa ordet khong da tystnad fran din sida ofta tolkas som ett ja.

4. Se till att brodet ar farskt och att det inte ar nagot mogel pa det.

5. Se till att det ar samma brod som du kontrollerat som hamnar i pasen. Det ar en punkt som aven den mest erfarna brodkopare kan glomma. Du minns val att du nar som helst kan ga tillbaka ett steg och repetera om du har problem?

6. Ge honom pengarna och nar du fatt tillbaka halften av vaxeln sa paminner du honom om den andra halvan ocksa.

7. Kommer du ihag ordet khong? Upprepa det nu ett par ganger till, du vill inte ha en flaska vatten istallet for resterande vaxel. Det kan underlatta att halla armarna utmed kroppen sa att du inte reflexmassigt tar emot nagot som nastan kastas mot dig.

8. Kontrollera en sista gang att du fatt tillbaka ratt vaxel, ta ditt brod och ga darifran.

Hanois charm

Att saga att Hanoi har sin charm behover inte betyda att man gillar staden, manga stader har sin charm utan att for den sakens skull vara vare sig vackra eller lattomtyckta.

Hanois charm ar en mix av olika saker. Trafiken ar livsfarlig och facinerande pa samma gang och omojlig att bortse ifran. Sen kommer stadsplaneringen, eller snarare avsaknaden av sadan. Hanoi far en fargblind sexaring med ADHD och byggklossar att framsta som ett arkitektoniskt geni. Det hander att jag klappar mig pa axeln och berommer mitt lokalsinne men Hanoi ar mig overmaktigt, nagra minuter i gamla staden och jag ar vilse.

Till sist cafeerna. Manga och mysiga och som mycket annat har bar de tydliga spar av den franska kulturen, en kvarleva fran tiden da staden var i fransk besittning.

Goood morning Vietnam*

Det ar inte sa att man maste ta sig till nagat sarskilt stalle for att uppleva Vietnams skonhet. Varenda jakla kvadratkilometer ar precis likadan. Vatten overallt, stillastaende i etageliknande trappsteg for odlingar eller flytande i flod eller back. Allt ifran snabbflytande kristallklart till en gjyttjig brun massa som knappt ror sig framat. Oavsett vilket sa speglar det alltid bergen och dimman ovanfor.

Vi ar pavag mot Hanoi, jag och Ruby. En skon tjej som lart ut engelska till universitetskineser senaste aret och nu sa sakteliga ar pavag hem till London. Man lar kanna varandra ganska bra under en sju timmar langtrakig bussresa. Fast under sista delen av resan sitter jag mest och hoppas att chaufforen, i basta Jim Morrison stil, ska saga "this is the end my friend"**. Men jag far noja mig med ett "hallobusstationhallo".

Vi hittar forst ett hotel och sen en restaurang och blir nastan overkorda ett dussintal ganger under tiden. Trafiken har ar sinnessjuk sa man far passa sig. A andra sidan vore det onekligen coolt att om ett antal ar kunna luta sig tillbaka i sin gungstol och eftertanksamt klappa sig pa trabenet samtidigt som man med desillusionerad blick sager "Vietnam... det var ett helvete, vi var i vastra delen av staden nar de kom emot oss som galningar... vi hade aldrig nagon chans"***


* Sm i krigsreferenser: Ett
** Tva
*** Tre

Ett sista ord om kineser

Idag har jag tagit en (scenisk) battur pa Yangtze floden. Jag kopte biljetten pa vandrarhemmet men traffar Lea pa bussen, hon studerar till lakare och har agnat senaste halvaret at att bota sjuka i Nepal, och eftersom hon utgor ett utomordentligt sallskap sa sniker jag ombord pa hennes bat istallet och struntar i min bokning. Livet som backpacker i ett notskal.

Vi traffar Ben och Joe och tar oss efterat till en restaurang dar vi borjar med att bestalla in mat och avslutar med att bestalla in mat, mellan maltiderna befinner sig forutom ett halvdussin timmar ett antal olflaskor och manga skratt.

Men nu var det kineserna som var rubriken...

Igar runt midnatt lag jag och sov, djupt. Nar tva kineser kommer in och tander ljuset och man fragar sig genast en mangd saker. For det forsta, varfor finns det inga sanglampor pa kinesiska vandrarhem? For det andra, varfor ar toaletten och duschen i anslutning till sovsalen? Och for det tredje, varfor ar de jakla kineserna inte tysta och later mig sova?

Jaja, jag ar klarvaken och nagra av mina mindre beundransvarda sidor gor sig paminda. Sa langt efter det att kineserna gatt och lagt sig och forsoker sova ligger jag med taklampan tand och laser min bok. Madrasserna ar ganska tunna sa visst ar det forstaligt om man maste skifta stallning, ofta och ljudligt, i sangen? Da och da staller jag om alarmklockan ocksa, bara for att lata den ge ifran sig sma laten. Moahaha.*

Dagen efter stoter jag pa kineserna igen. De verkar inte ha tagit illa upp och vi snackar i nan timma om allt ifran fotboll till hur lycklig man maste vara om man ar fodd i Sverige och inte i Kina.

Det ar en kille och en tjej som semestrar ihop. De ar trevliga aven da de har svart att visa hansyn och spottar** melonkarnor pa golvet. Min poang ar att manga av de dar daliga egenskaperna ar inte personlighetsdrag utan snarare kulturellt betingade. Ska man da belaste den har killen och tjejen med de egenskaperna och avskriva dem som otrevliga eller ska man anvanda ovanstaende bortforklaring och forsoka bortse ifran det? Jag vet inte.


*En rent beteendevetenskaplig undersokning av den kinesiska kulturens tolleransniva nar det galler inkraktande pa det offentliga rummet, utan nagra somhelst personliga motiv.

**Jag satt jamte en spad, attraktiv liten flicka pa bussen hit. Attraktiv anda tills hon harklar upp halva magsacken och i det narmaste spyr upp den framfor fotterna pa mig. Sa den kinesiska definitionen av "spottar" skiljer sig en del ifran var.

Moon Hill

Enligt en hyffsat excentrisk fransman ar det tydligen drygt 1200 trappsteg om man ska anda upp till toppen pa Moon Hill och da ar inte de sista tio minuternas nastintill lodrata grusstig inraknad.

Jag far sallskap av en kinesisk forsaljare, uppenbarligen. Eftersom jag annu inte mott en manniska sa osjalvisk att hon under trettio minuters klattrande i olidlig varme anvander medparten av tiden till att vifta med solfjadern at mitt hall istallet for mot sigsjalv utan att vilja salja nagot sa drar jag den slutsatsen.

Nar jag nar toppen ar det bla himmel till hoger och till vanster over Yangzhou borjar det dra ihop sig till ett av de dar valdsamma men korta ovadren som karraktariserar regnperioden. Man kan faktiskt se hur regnet narmar sig sa jag slutar luta mig mot askledaren och tar mig ner for den annu ej leriga stigen, en snilleblixt skulle man kunna saga.

Forutom det har jag under forsta dagen hunnit med en scenisk cykeltur dar jag sag ett sceniskt trad och en scenisk bro. Det kanns lite som om de lider av ett kollektivt tvangssyndrom nar det kommer till att anvanda det ordet. Snart forvantar jag mig att hitta sceniska sovsalar med sceniska toaletter.

Foresten, har ni hort den senaste japanska pop-plagan, Kinki-kids?

Den narmsta (preliminara) planerna

Nu ar jag pavag till sodra kina nagra dagar och sen blir det Hanoi och den vietnamesiska landsbyggden. Om det gar sa ska jag forsoka ta ett tag ner till Saigon och Mekong deltat* och sen buss eller bat, helst bat, uppstroms genom Kambodja, med ett stop vid Siem Riep, till Bangkok. Efter det ner till de Malaysiska oarna och genom djungeln med Kuala Lumpur som slutmal.


*Det finns fa saker som ar vart att riskera livet for, men chansen att fa dra alla "Apocalypse now" och "Heart of Darkness" referenser man kan komma pa ar definitivt en av dom.

De olympiska spelen

Man blir lite konfunderad nar man ser en tva ganger tva meter hog reklamskylt for de olympiska spelen i en liten hutong. Det kan knappast finnas nagra ekonomiska motiv, folket dar har ofta inte rad med mat for dagen.

Nar vi i Europa debaterar det demokratiska underskottet i EU sa ar det ingenting jamfort med den kinesiska situationen. Eftersom vi anser att demokrati legitimiserar sa blir det ocksa en debatt om legitimitet och utifran en vasterlandsk varderingsgrund blir de tva begreppen i detta sammanhang oskiljbara. For befolkningen har ar de inte det.

Idag tror jag att situationen i Kina ar stabil for att manga kineser fortfarande har perioden under Mao i farskt minne och att fa leva i lugn och ro ses som ett privilegie, inte en rattighet. Men redan med denna generationenen har det synsattet borjat forsvinna och nu lutar man sig mer pa de ekonomiska framstegen och den okande levnadsstandarden for att legitimera styret.

Sa har handlar OS mer om inrikespolitik an om att visa omvarlden att man kan, darav en tva ganger tva meter stor reklamskylt pa en sketen bakgata i Shanghai.

Tre veckor...

...av oppensinnighet och overseende ar allt jag orkar ge kineserna denna gangen. Det har ar en trevlig blogg sa jag ska inte bli langrandig utan bara konstatera att Kineser i allmanhet har valdigt manga egenskaper som rimmar illa med vad jag anser vara artighet, hansynstagande och sunt fornuft och da baserar jag inte det pa gatuforsaljare eller enstaka moten.

Jag har mott jattemanga vanliga kineser ocksa, just for the record, men de verkar anda vara i minoritet. Sen ar det ganska kul att se hur illa de kan bete sig, bara for att det ar sa annorlunda och att vi aldrig skulle gora sa i Sverige, sa det forstor inte reseupplevelsen pa nagot satt.

Historier till sjos

Riktigt trevlig battur denna gangen ocksa. Pa lordagkvallen blev vi ett gang pa sex personer som satt och berattade historier for varandra. Man samlar pa sig en hel del sanna.

En av dem hade nyss varit i Mongoliet och nar hon forsokte forklara att hon inte at kott och inte ville ha nagon mat med kott i sa hade servitrisen tittat medlidande pa henne och viskat till hennes kompis att det inte var nagra problem, de kunde vara lugna, hon skulle losa det.

Sa i tron att gasten inte hade rad att ata kott sa hade hon i storsta valmening smugglat in kottet i den ovriga maten utan att ta betalt for det. Sjukt kul.

Alla har en bunt liknande och minst lika bra historier att beratta sa det blev en bra kvall.

Tokyo, sammanfattningsvis

For att fa nagot grepp om Tokyo sa maste man dela upp staden i olika delar.

Ginza sag jag tillsammans med flickorna i foregaende inlagget och det ar breda gator och dyra affarer.

Asakusa ar ett lite lugnare kvarter. Har kan man spela pachinko som ar en typ av enarmad bandit dar man hela tiden skjuter upp sma kulor med en spak och hoppas att de ska landa ratt for att fa saker att snurra och blinka. I alla pachinkohallar finns stora hogtalare som later som ett par jettmotorer, ingen musik eller nagot annat mysigt, bara ett oronbedovande brus som jag antar ska stanga ute omvarlden och fa folk att spela langre.

Shinjuku och den enorma fiskmarknaden som man far ga upp klockan fem for att fa uppleva. Det var mysigt att ga upp klockan fem. Att stiga upp ur sangen klockan fem pa morgonen och sen promenera pa Tokyos tomma gator, klockan fem pa morgonen.*

Man kan ocksa besoka de stora elektronikaffarerna i Akihabara. I vilka det alltid finns mellan fem och tio expediter, varav en med mikrofon, som enbart gar runt och ropar saker. Jag antar att det ar nagot i stil med "kop kop kop, skynda skynda skynda".

Shibuya med alla sina tvskarmar och blinkande reklamskyltar som bor ses nar det ar morkt ute. Det gjorde vi (jag, Patrik fran sveriges baksida och Sarah och Daria, tva snygga punktjejer fran Leeds**) under en barrunda som slutade forst klockan fem pa morgonen. I Tokyo tvingas man festa fram tills tunnelbanan oppnar vid femtiden. Det ar valdigt synd om japanerna.

Roppongi med Mori Tower pa Roppongi Hills. Har man tid aker man upp till obeservatoriet en sisadar 240 meter over marken, bestaller in en kopp kaffe, lutar sig tillbaka och ser solen ga ner och neonljusen tandas langt nedanfor.


*Det var alltsa klockan fem pa morgonen det har skedde.

**"snygga punktjejer fran Leeds"... Var ar Brasse Brannstrom nar man behover honom?
"snygga punktjejer fran Leeds"... Ja, och sen motte vi E.T. och snackade med Elvis ocksa.
"snygga punktjejer fran Leeds"... Asch, ni fattar.

It's just (not) hard to hang out with Tomoko

Manga foreteelser ar roliga anda tills det ogonblick da de blir skrammande, utom i Japan och det ar skrammande. En vecka i Tokyo kanns som en vecka pa en annan planet, det har ar nagot av det mest annorlunda jag varit med om. Det kanns mer an nagon annanstans som om man betraktar en fasad. Varldens sakraste stad, varldens renaste stad, varldens rikaste stad. Var ar valdtackterna, morden och ficktjuvarna? Fast det kanske sager mer om mig an om japanerna nar jag inte riktigt tror pa det.

Naja, jag traffade tva japanska tjejer idag pa Kabukiteatern, Ayako och Tomoko*, som efterat bjod pa lunch och sen agnade eftermiddagen at att guida mig igenom Ginzas enorma shoppingcentrum. Sa det abstrakta teoretiserande kan lamnas darhan. Nar man lar kanna dem pa riktigt sa kommer man forbi bade den, vid forsta motet, overdrivna artiga japanen och den sammanbitet stressade man moter overallt annars.

Det var skarpta tjejer med humor. Sa lange folk har humor sa kan man ha overseende med det mesta. Vi gick runt ett tag pa de ovre vaningarna innan vi kom ner till bottenvaningen dar de saljer, men framfor allt bjuder, pa smakprover av mat och godis sa dar forsvann ytterligare nagon timma innan vi avrundade det hela med japanskt gront te med glass i. Jag skulle chansa pa att i alla fall Ayako var i min alder men de var bada redan gifta, hade barn och var hemmafruar.

Att man moter manniskor pa vandrarhemet ar en sak, de ar antingen Europeer, Amerikaner eller Australiensare och vi ar valdigt lika allihop men att fa chansen att verkligen lara kanna "lokalbefolkningen" ar en annan, och mycket roligare, sak och det har jag haft flyt med det hittills bade i Kina och har i Japan.


* "She's never cold
Puts boys on hold
Has the whitest smile
And her shoes
Used to be crocodile
It's true
Tomoko
It's hard to hang out with Tomoko
Tomoko"

Damn you, Hafdis Huld.

The world takes VISA?

I Hakone, ungefar tva timmar ifran Tokyo tommer jag fickorna i jakt pa de sista slantarna. Efter narmare ett decennium med lagre inflation an resten av varlden och i princip oforandrade vaxelkurser sa ar Tokyo inte langre dyrare an de vasterlandska storstaderna men kommer man ifran Kina blir chocken desto storre. 70 kronor for en lunch istallet for sju kanns snabbt i planboken och darfor resulterar jakten i ungefar 500 Yen, ungefar 25 spann. I Hakone, tva timmar och minst 2000 Yen ifran Tokyo. Men det ar lugnt, "The world takes VISA", right?

Den forsta banken att saga nej ar Mizuho bank och den andra ar Yokohama bank. Sen foljer Sumitono bank, UFJ bank, Resona bank och till sist Seven Elevens iholdings. Nej, nej, nej och nej.

Jaja, det loste sig tillslut men helt sanningsenlig, det vill jag inte pasta att den dar sloganen ar.

Going commando in Tokyo

Badbyxor har de inte ens hort talas om pa japanska Sento-bad sa ska man ta seden dit man kommer ar det bara att "go commando" sa att saga.

Sen far man tva byttor, en som man vander uppochned och sitter pa och en som man haller vatten i. Det ser hyffsat kul ut nar tio japaner sitter pa rad och tvalar in sig, ihopkrupna pa sina sma uppochnedvanda byttor.*

Det har ar ett litet kvartersbad och jag laste nagonstans att badarna har ar extremt radda om sitt vatten samtidigt som Lonely Planet skriver att detta ar Yakuzans, den japanska maffians, favoritbad och eftersom ett och ett blir tva och jag garna vill att min kara familj ska fa se mig igen, dvs hela mig och inte bara nan lillta i ett kuvert, sa gar det val at narmare en halv schampoflaska innan jag ens vagar snegla at badet. Men sen ar det soft, 45 gradigt skallhett vatten med en bassang kallt vatten jamte. Valdigt avslappnande efter en svettig dags turistande.

*Rosa eller grona. Man fick inte valja. Jag fick en av varje. Den grona var finast.

Japaner japaner

Det ar ingen hemlighet att japaner i princip borjar dagen med att be kudden om ursakt for att de legat pa den under natten och sen fortsatter dagen pa samma satt. Det ar sjukt kul att forsoka overtraffa dem i det har spelet och se hur de reagerar.

Vi sitter pa bussen mot Tokyo och jag har en forpackning pringles i handen som jag stracker fram mot killen jamte mig och jag antar att det ar signalen for honom, ridan gar upp och skadespelet kan borja.

Han borjar med att dra djupt efter andan samtidigt som han reser sig upp och slar huvudet i hatthyllan. Sa halvstaendes och haftigt bockande nastan skriker han fram "Arigato! Arigato! Arigato!". Sen stracker han forsiktigt fram tva fingrar som om han forvantade sig giftormar i burken istallet for potatischips och drar upp ett enda chips som han borjar bita av sma bitar fran, hela tiden bockandes.

Nagra minuter senare ar det min tur. Jag sitter och skriver med hjalp av manljuset utanfor och han stracker sig fram och tander laslampan som ar en liten sketen lampa med svagt sken. Men ojoj, vilken ynnest. Jag tror knappt mina ogon. Han bade tanker pa mitt valbefinnande OCH bemodar sig om att tanda lampan at mig. "Thank you! Thank you!". Men han maste anda forsta att detta inte gar for sig, "no no no". Ljuset kommer att stora honom om han tanker sova och de andra i bussen om de vaknar... Och sa haller vi pa, nar vi har slutat tacka varandra hander det att vi bara tittar pa varandra, ler och bojer latt pa huvudet i nagot sorts tyst sammforstand.

Amerikanarna undviker konflikter genom att alltid vara overdrivet vanliga och japanerna genom att alltid be overdrivet mycket om ursakt. Tva sidor av samma mynt men bada fungerar som smorjmedel i sociala sammanhang. Man kan tycka att ursakten forlorar sitt varde om bada parterna ar medvetna om att den ena ber om ursakt bara for att seden kraver det men hade det varit sa sa hade val knappast den har seden overlevt?

Om en person kraver en uppriktig ursakt men den andra inte tycker att han ar forpliktigad att ge den lar val det leda till slaktbrak och grannfejder i Sverige men har ber man i sa fall om ursakt enbart for att seden kraver det och motparten ar fri att uppfatta det som en uppriktig ursakt om han sa vill.

Ursakten skulle fungera som en ursakt for honom att begrava stridsyxan istallet for att kanna sig tvingad, kanske av fafanga och sarad sjalvkannsla, till att ta upp konflikten. Konflikter handlar ju sallan om vem som har ratt eller fel utan snarare om vem som ska klara sig ur det hela utan att tappa ansiktet. Sa nar man ber om ursakt i Japan gor man det kanske bara av sedvanja eller gammal vana men ett av resultaten blir att motparten inte behover tappa ansiktet, aven i de fall da det ar tveksamt vem som har ratt eller fel.

Man skulle ocksa kunna se det fran ett ekonomiskt, spelteoretiskt, perspektiv eller rent av ett biologiskt, evolutionart, jag har t.ex. svart att se Dawkins forklara uppkomsten till denna sedvanja.

Norrman to the rescue

En batfard pa 48 timmar mellan Shanghai och Osaka dar dimman gor att man knappt ser handen framfor sig och samtidigt dampar alla ljud utom batmotorns dova brummande skulle kunna vara olidligt langtrakig.

Det vill saga om man inte har sant flyt sa att man hamnar i samma hytt som tre glada norrman med en portabel dvdspelare och en respektingivande trave filmer.

Jag har sant flyt.

Sprakforbistring

Kineser pratar sallan engelska, faktum ar att de ofta inte kan ett enda ord. Man tycker att en kypare pa en storre restaurang i alla fall ska forsta ord som "chicken" och "rice". Det enda satt att bestalla in mat har ar att satta sig ner, sla upp en sida i menyn, bunda och peka. Lite som att satta knorren pa grisen, har man tur hamnar man i narheten av nagot man vill ha. Ofta gor man det inte. I de fa fall de kan lite engelska sa har de en tendens att uttala c som s och r som l.

Sa det finns manga "Shitty walls" har, inte kostigt att Mongolerna lyckades erovra landet. Det hander ocksa att man blir serverad "Meat with Lice" fast i det fallet ar jag inte lika saker pa att det ar sprakforbistring, det skulle helt enkelt kunna vara sa att jag rakat ut for nagra arliga kypare.

Cafehangande

Jag och Andrei (ytterligare en amerikan, fran Texas denna gang) har tagit cafehangandet till nya hojder. vi har hangt pa "The Coffee Bean", ett valdigt litet och valdigt luftkonditionerat stalle, hela formiddagen.

Andrei bestaller in smaksatt icecoffee under forevandningen att han jobbar sig igenom kaffesorterna for att sakta vanja sig vid smaken sa att han en dag ska klara av den varsta, svart kaffe.

I ovrigt har han i likhet med de flesta amerikanare en oerhord social kompetens nar det kommer till smaprat. Jag kan se hur man kan uppleva amerikaner som ytliga men samtidigt ar de sa vanliga, vettiga och latta att handskas med. Sa jag kan ga med pa att de kanns lite ytliga men har svart att se det som nagonting neggativt, i alla fall i de har sammanhanget.

Om man ska tro Andrei sa galler dock det har med social kompetens inte "hicksen" i syd och rednecksen fran Pennsylvania som knappt kan rakna till tio. Eller mormonerna i Utah som lar sig det forst nar de skaffar sin tionde fru. Eller manniskorna fran jordbruksstaterna som kanske kan rakna sa langt men det forblir ett mysterium eftersom ingen forstar vad de sager. Eller Amishfolket fran Ohio som inte forstar varfor nagon ens skulle ha behov av att rakna till mer an hogst fem. Eller invanarna i LA som far problem efter de skjutit in attonde patronen i sin magnum. Eller den kristna hogern som visserligen kan rakna miljonerna pa bankkontot men pa vagen blandar ihop ett och tre och havdar att det ar samma sak. Eller John Edwards.

Men efter en hel dag tillsammans ar det fortfarande svart att avgora vad man egentligen tycker om honom som person. Han ar i alla fall violinist och blivande ingenjor och vill se Rotterdams symfoniorkester till kvallen eftersom de ar pa besok. Jag och en tjej som heter Charlotte foljer med for att se om vi kan fa tag pa biljetter utanfor.

Det ar inga problem, vi far biljetter for halva priset. Problemen borjar nar de vagrar slappa in oss i ratt sal. Tydligen har vi kopt fel biljetter, alltsa blivit blasta. Istallet far vi lyssna pa nan pianist fran New York...

Lera och drommar

Shanghai ar en stad full av manniskor med hogtflygande drommar. Innan man borjade bosatta sig har fanns bara sankmark och gyttja men allt eftersom decennierna passerat har en mangd kulturer satt sina spar. Mongoler foljdes av manchurer som foljdes av britter. Sen kom japanerna och rodgardisterna. Och for varje marcherande soldat som passerat har marken blivit lite fastare. Nar sen ingenjorerna fick fritt spelrum under slutet pa forra arhundradet forpassades gyttjan under mark och numera reser sig hoghus och handelscenter i dess stalle.

Nanjing Road ar med sina dryga sex kilometer kinas langsta, storsta och mest exklusiva shoppinggata och nar man nar dess vastra ande sa bildar Oriental Pearl Tower, Jin Mao Building och World Financial Centre en skyline i varldsklass pa andra sidan floden.

Jag har inte lyckats skaffa nagon lokal bekantskap har sa det har, pa gott och ont, varit de vanliga turistfallorna som gallt for min del. Starbucks har en formaga att fa en att kanna sig som hemma var man an befinner sig i varlden och eftersom jag har haft nagra dagar over sa har man for det mesta kunnat se mig sittandes i en fotolj med en kaffe i ena handen och Tolstoys masterverk War and Peace i den andra, mindre exotiskt kanske men desto mysigare.

Det har blivit nagra utflykter ocksa men sa fort man satter foten utanfor stadsgransen gor sig det enorma delta som Huangpufloden bildat pamint och marken har ar fortfarande lerig och svarodlad men vad spelar det for roll att man har lera upp till knana nar man anda agnar mer tid at att titta uppat himlen an ner pa marken.

Generalisera mera

Nu har jag varit har tillrackligt lange for att forsta den kinesiska folksjalen utan och innan och eftersom det gar alldeles utmarkt att sammanfatta egenskaperna hos drygt en miljard manniskor i ett inlagg ska jag gora just det.

Alla kineser spottar overallt och rapar inte alltfor sallan.

Kineser anser det vara hogsta graden av humor att peka pa nagon och saga att personen ar fet eller ful och sen skratta.

Kineser tycker uppenbarligen inte att det ar fult att stirra.

Kinesiska man kan vara slatrakade i hela ansiktet med undantag for en leverflack eller ett litet hudomrade dar de latar en "toffs" av skaggstran vaxa ut.

Aldre kineser har ofta byxorna uppdragna till nagonstans mellan naveln och brosten. Helst ska det vara marinbla mjukisbyxor med en alldeles for stor vit skjorta nedstoppad i dem. Jag tror att det ar som med amerikanska rappare och deras smycken, ju storre skjorta desto mer cred och brudar far du pa alderdomshemmet. Det ska dock poangteras att detta ar en personlig teori och den ska inte forvaxlas med den rena fakta som resten av det har inlagget bestar av.

Kinesiska barn har faktiskt byxor med ett stort hal for rumpan.

Kinesiska man har lika langa fingernaglar som kvinnorna.

Unga, coola kineser, lyssnar pa pojkband. Backstreet boys, N sync och sa vidare. Ju mer jag tanker pa det har desto fler samband ser jag mellan fenomenet pojkband och smittsjukdomar.

Kineser dricker varmt vatten. Alltsa, bara varmt vatten.

Men om man bortser fran de har egenheterna sa ar det for det mesta valdigt sociala, hjalpsamma, odmjuka och snalla manniskor man moter.

Te, te och ater te

Distansierad cynicism passar visserligen en bloggare som handen i handsken men idag maste jag gora ett undantag for det har varit en riktigt bra dag. Jag har fatt uppleva resans forsta verkligt sceniska landskap.

Efter ett par bussbyten och en hyffsad promenad kommer jag till en liten by dar ett gammalt par bjuder pa en kopp te, egenodlat givetvis. De ar jattemysiga, kan inte ett ord engelska men skaller pa varandra som om jorden holl pa att ga under, desutom formligen alskar jag att dricka te nar man kan titta ner och se tebladen svaja langst ner i koppen pa ett satt som narmast for tankarna till sjogras pa en havsbotten. Vi dricker te en stund tills det ar dags att ge sig ut i skogen igen.

Jag vet inte vad den korrekta benamningen pa just den har skogen ar med det kan inte vara langt ifran regnskog. Luftfuktigheten ar sa hog att det ar omojligt att avgora om det ar svett eller fukt man torkar bort fran pannan, traden klanger pa varandra, solen hittar bara igenom pa ett fatal stallen. Det ar ganska precis sa har man forestaller sig en klassisk regnskog.

Jag hittar en liten trappa, komplett med trasiga stenar och trappsteg som saknas saklart, den leder upp till en liten grotta och bakom grottan slingrar sig en annu mindre stig uppfor berget. Vid det har laget var det runt 20 minuter sen jag lamnade civilisationen och lika lange sen jag sag en annan manniska. Sa aven om jag kanske inte befinner mig i djungelns hjarta sa kanns, och ar, det valdigt akta. Det finns statyer knappt synliga under klattervaxter, enorma fjarilar som flyger under grenvarket och massor av mygg.

Efter ytterligare en kvart kommer jag upp till toppen och dar breder teodlingarna ut sig och det ar sjukt vackert, jag ska inte ens forsoka mig pa att beskriva det. Helt klart vart att tampas med tjuriga busschauforer och daliga vagbeskrivningar for att fa uppleva.

Ordbajs

Nagra dagar har gatt utan att jag traffat nagon vard att umga med. Men jag underhallar mig sjalv sa gott jag kan. Igar var jag och sag Narnia, en film dar den kristna propagandaapparaten visade sitt allra fulaste ansikte. Jag skulle kunna spy galla over den filmen sa det racker att fylla flera sidor men det som definitivt forstorde dagen var att Miss Spektor lanat ut sin rost och gjort musiken till filmens avslutningsscen.

Vad gjorde de for att fa dig att ga med pa det? Jag som trodde vi forstod varandra?

De kidnappade dig inte sant? Kidnappade och bakband dig samtdigt som de spelade covers gjorda av Ronan Keating?*

Sa maste det vara.


*Jo, det ar ungefar sa jag forestaller mig helvetet. Ge Mikael Brinkenstierna, Ron Hubbard och Michael Bay ensamratt inom respektive gebit sa har vi helvetet pa jorden...

Ahh, for all del, nar jag anda haller pa; Ake Green, Dogge Doggelito, Jimmie Akesson, Kate Hudson, Gudrun Schyman, Jan Helin... och...och... John Edwards hår!

Ursakta mig men nu maste jag ga och tvatta munnen.

Stirrande kineser

Jag antar att det ar ljudet av mina fotsteg nar jag kliver in pa restaurangen eller sa rakar jag skrapa lite med stolen nar jag drar ut den. I vilket fall som helst sa fangar det den aldre mannens uppmarsamhet och han vrider pa huvudet for att se vad det ar som stor friden. Han far syn pa mig och borjar le.

Sen reser han sig upp och vander lugnt pa stolen.

Sen satter han sig bekvamt tillratta igen.

Sen tander han en cigarett.

Sen breddas leendet till ett flin.

Och dar sitter jag och forsoker ata min lunch. Det finns fler exempel, jag vet inte hur manga ganger det kommit fram kineser och bett om lov att fa ta ett kort pa sigsjalva tillsammans med mig.

Eller nar man gar bakom ett gang arbetare som sitter pa trottoaren och den forsta av dem far synd pa en, flinar och trycker armbagen i sidan pa arbetaren jamte som vander sig om, flinar och trycker armbagen i sidan pa arbetaren jamte som vander sig om, flinar och... Ja, ni fattar.

Xi'an del 2

Jag har ett svagt minne av att klockan ringde men inget alls av att jag stangde av den vilket betyder att jag missar den guidade turen ut till terracottakrigarna. Men ett samtal till Yanhui Xu senare och det visar sig att hans brors hogsta onskan ar att vara barnvakt for dagen, naja.

Men vi drar ivag och koncersationen stracker sig till vidlyftigt kroppssprak och verb i grundform. Det ar ganska trakigt med andra ord. Desutom envisas han med att vanta utanfor parkerna och museerna trots att jag vill betala hans intrade och nastan slapar in honom. Sa hela situationen kanns lite bisarr.

Sen traffar jag Avital. Vi star pa nan beromd kulle, jag har en halv korv i munnen och forsoker mummlandes forklara att hennes minneskort till kameran ar fullt.

Det ar en skitkul tjej fran Kalifornien som nu bor i Peking och vi hanger ihop under resten av dagen. Hon drar bland annat med mig till McDonalds. Jag har medvetet undvikit stallet och tankt som sa att nar folk sa smaningom fragar mig om jag kakade mycket McDonalds, McDonalds som i vasterlandsk skrapmat, sa ska jag kunna saga nej och sa behover ingen fa veta att jag redan atit mig igenom hela KFC:s meny. Men dar sprack den planen.

Nu ar jag tillbaka pa hotellet. Efter en vespafard som borjar med att foraren erbjuder en cigarett, dar jag inte kan gora annat an att ta pa mig solglasogonen, luta mig tillbaka, satta ciggen i mungipan och onekligen kanna mig ganska cool dar vi kryssar fram genom rusningstrafiken. Ikvall har vi en halvimproviserad date sa jag hinner val knappt duscha innan det ar dags att ge sig ut igen.

Vi ska titta pa ett vattenspel i stadens stora fontan och det ar en fontan av det slaget som skulle fatt Anita Ekberg att bli vat pa bade det ena och andra sattet, sa det har kan nog bli bra.

Xi'an

Nu ar jag i Xi'an. Staden ar ganska liten i jamforelse med Peking, bara 8 miljoner invanare, desutom har den daligt rykte.

Pa taget dit moter jag Yanhui Xu, en kille som bott sex ar i New York och titulerar sig "Bassoon expert" i Baltimores symfoniorkester men tro inte att han for det skiljer sig fran resten av kineserna genom att prata bra engelska.

Det ar en kul kille och han vet ett bra hotell som han kan visa mig, han ska bara hem och lamna sina vaskor forst. Jag hanger med och tycker det ska bli spannande att vara med nar en kines traffar sin familj for forsta gangen pa sex ar.

Det blir det inte.

Jag tycker vi ror oss i en nedgangen del av staden men det ar nog ett hogst normalt forortsomrade i en kinesisk storstad. Hans foraldrar oppnar sent om sider dorren, de lag tydligen och sov. Vi gar in, de pratar i nan minut och "argumenterar livligt" om vagen till hotellet i ytterligare nagon, sen gar vi mer eller mindre darifran.

Hans bror hanger pa, som for ovrigt inte ser helt frisk ut. Han har insjunkna kinder, delvis roda ogonvitor, stripigt har, gula tander och ar valdigt mager.

Jag checkar in pa hotellet och sen visar de mig staden och vi har hyffsat kul tillsammans.

Illustrativ kommunikation

En streckgubbe med vaska i handen som gar ifran en byggnad samtidigt som han tittar pa en vaggklocka som har ett fragetecken efter sig...

"Checkout time?" Givetvis!

Jag har, till alla receptionisters stora noje, upptackt att en bild sager mer an tusen ord. I alla fall tusen engelska ord i detta land och varfor gora det svart for sig nar manga situationer latt kan forvandlas till nagot som i det narmaste kan liknas vid en omgang Pictionary?

Jag tror att de skrattar MED mig men jag ar inte helt saker.

Av nagon anledning brukar det ta langst tid for dem att forsta att den muskulosa adonis-streckgubben ska forestalla mig...

Turistfallor

Nu lamnar jag Peking. Jag har hangt ett par dagar med Prince, Yuang Yi och nagra vanner till dem. Proceduren nar vi traffas brukar vara att vi hanger ihop som grupp i en halvtimma sen gar killarna diskret i forvag eller drojer kvar sa att jag blir ensam med Yuang Yi. Men hon ar trevlig sa det gor inte sa mycket, nu hoppas jag bara att hon kan laga mat och att hon far plats i resvaskan...

Av turistfallorna sa var bade Himmelska fridens torg och Forbjudna staden mindre imponerande. Sommarpalatset var fint och att se "Chairman Mao" var coolt. Det var ungefar 10 minuter ko och nar man kom in sa lag han dar i nagon slags glaskista med hammaren och skaran pa och man fick ga forbi. Det tog kanske 20 sekunder.

Jag kande mest for att springa runt och gora det hela en gang till, ungefar som efter en bergochdalbana pa ett nojesfalt. Det enda som saknades var popcornen och Maoballonger.

Nar jag rakar namna orden Mao och dod i samma mening protesterar Yuang yi och sager: "No, no. Chairman Mao not dead, we say he's sleeping." Men alla lander har val en tendens att glorifiera sin landsfader, jag menar, Gustav Vasa var knappast varldens trevligaste grabb heller.

Jaja, jag ska slappa amnet men det ar ett faschinerande fenomen, det ar det.

Peking och murarna

Allt ifran den dar langa ner till sma staket som kapslar in buskar. Daremellan finns murar som loper utmed gator och runt bostadskvarter. Runt byggnbader och runt parker som annars kunnat gora stadsbilden nagot roligare. Det kanns som om allting pa ett eller annat satt har en mur kopplat till sig. Skulle man skymta en fri grasplatt sa kan man vara saker pa att det loper en slags trabro med racken och tak precis over marken och da ar det alltsa tankt att man ska leta sig fram genom att folja detta labyrintliknande system. Om Ronald Reagan hade fatt for sig att besoka en park i denna stad sa hade han behovt ett rejalt lager med halstabletter.*

Sen har vi luftfororeningarna som lagger sig som en tun hinna smuts over hela kroppen efter bara ett par minuter utomhus och de stora ringvagarna som skar igenom staden och trafiken pa dessa och den rena mangd manniskor som ror sig pa vagarna...

Fast det finns battre sidor av staden ocksa. Hutongerna, de sma granderna som kantas av jordhogar och smabutiker. Tittar man upp sa ser man ofta ett mindre fortroendeingivande nat av elkaplar som loper kors och tvars, dessutom luktar de lite skumt (ren skit alltsa). Men de ar mysiga och jag gillar dom.


*Herr Reagan staendes framfor en halveter hog rabbatinhagnad med en knuten nave i luften skrikandes "Mr Hu Jintao, tear down this wall!". For att sen klampa vidare tio meter och upprepa proceduren. ^^

Kort om backpackers

De forsta tankarna kring detta amne ar att det ar en bunt extremt trevliga manniskor. Den hogsta statusen i det har sociala sammanhangen uppnar man genom att hitta nagot som andra inte ens har hort talas om.

Jag: So, have you been doing anything fun today?

Ann: Yeah, I've been to the Great Wall, but not at any of the regular places. This place is called the "secret great wall"*

Sofie: Well, I was at this market. It's a smaller one, not on the maps and they don't even waaant tourists there.

Game, Set and Match...


*Sen ar ju iofs fragan hur hemligt stallet kan vara nar halva vandrarhemmet kanner till det.

Forsta dagen

Hej, hittills har allt gatt fint.
Jag hade flyt (?) och traffade min forsta kines, Prince, redan i transithallen i Kiev och pa flyget hamnade jag brevid en Ukrainsk flicka utan namnvarda engelskakunskaper...

Jag: So, why are you going to Beijing? Business or pleasure?
Flicka: Yees
Jag (betydligt langsamare): Umm, business or pleasure?
Flicka: Yes, yes. Business...
Flicka: ... Shopping!

Vi landade val runt 4:a tiden pa morgonen lokal tid och da hookade jag och Prince ihop igen. Han och hans bror bjod pa kinesisk frukost. De pluggar finansiell ekonomi, gillar "indiemusik" och att festa. Jackpot direkt med andra ord.

Vandrarhemmet ar ok, personalen bestar av en mangd korta tjejer med svart har i hastsvans. Deras enda satt att forflytta sig pa ar halvspringande och fnittrande med nedbojt huvud, i flock. (Ja Mathias, i flock...)

Mer intryck senare, hoppas ni mar bra.

Nedräkning

Den 28 Maj bär det av och här är det tänkt att äventyret till viss del, i mån av tid och ork, kommer återberättas. Tills dess, ha en bra vår och glöm inte att titta in här igen i början på Juni!