It's just (not) hard to hang out with Tomoko

Manga foreteelser ar roliga anda tills det ogonblick da de blir skrammande, utom i Japan och det ar skrammande. En vecka i Tokyo kanns som en vecka pa en annan planet, det har ar nagot av det mest annorlunda jag varit med om. Det kanns mer an nagon annanstans som om man betraktar en fasad. Varldens sakraste stad, varldens renaste stad, varldens rikaste stad. Var ar valdtackterna, morden och ficktjuvarna? Fast det kanske sager mer om mig an om japanerna nar jag inte riktigt tror pa det.

Naja, jag traffade tva japanska tjejer idag pa Kabukiteatern, Ayako och Tomoko*, som efterat bjod pa lunch och sen agnade eftermiddagen at att guida mig igenom Ginzas enorma shoppingcentrum. Sa det abstrakta teoretiserande kan lamnas darhan. Nar man lar kanna dem pa riktigt sa kommer man forbi bade den, vid forsta motet, overdrivna artiga japanen och den sammanbitet stressade man moter overallt annars.

Det var skarpta tjejer med humor. Sa lange folk har humor sa kan man ha overseende med det mesta. Vi gick runt ett tag pa de ovre vaningarna innan vi kom ner till bottenvaningen dar de saljer, men framfor allt bjuder, pa smakprover av mat och godis sa dar forsvann ytterligare nagon timma innan vi avrundade det hela med japanskt gront te med glass i. Jag skulle chansa pa att i alla fall Ayako var i min alder men de var bada redan gifta, hade barn och var hemmafruar.

Att man moter manniskor pa vandrarhemet ar en sak, de ar antingen Europeer, Amerikaner eller Australiensare och vi ar valdigt lika allihop men att fa chansen att verkligen lara kanna "lokalbefolkningen" ar en annan, och mycket roligare, sak och det har jag haft flyt med det hittills bade i Kina och har i Japan.


* "She's never cold
Puts boys on hold
Has the whitest smile
And her shoes
Used to be crocodile
It's true
Tomoko
It's hard to hang out with Tomoko
Tomoko"

Damn you, Hafdis Huld.

The world takes VISA?

I Hakone, ungefar tva timmar ifran Tokyo tommer jag fickorna i jakt pa de sista slantarna. Efter narmare ett decennium med lagre inflation an resten av varlden och i princip oforandrade vaxelkurser sa ar Tokyo inte langre dyrare an de vasterlandska storstaderna men kommer man ifran Kina blir chocken desto storre. 70 kronor for en lunch istallet for sju kanns snabbt i planboken och darfor resulterar jakten i ungefar 500 Yen, ungefar 25 spann. I Hakone, tva timmar och minst 2000 Yen ifran Tokyo. Men det ar lugnt, "The world takes VISA", right?

Den forsta banken att saga nej ar Mizuho bank och den andra ar Yokohama bank. Sen foljer Sumitono bank, UFJ bank, Resona bank och till sist Seven Elevens iholdings. Nej, nej, nej och nej.

Jaja, det loste sig tillslut men helt sanningsenlig, det vill jag inte pasta att den dar sloganen ar.

Going commando in Tokyo

Badbyxor har de inte ens hort talas om pa japanska Sento-bad sa ska man ta seden dit man kommer ar det bara att "go commando" sa att saga.

Sen far man tva byttor, en som man vander uppochned och sitter pa och en som man haller vatten i. Det ser hyffsat kul ut nar tio japaner sitter pa rad och tvalar in sig, ihopkrupna pa sina sma uppochnedvanda byttor.*

Det har ar ett litet kvartersbad och jag laste nagonstans att badarna har ar extremt radda om sitt vatten samtidigt som Lonely Planet skriver att detta ar Yakuzans, den japanska maffians, favoritbad och eftersom ett och ett blir tva och jag garna vill att min kara familj ska fa se mig igen, dvs hela mig och inte bara nan lillta i ett kuvert, sa gar det val at narmare en halv schampoflaska innan jag ens vagar snegla at badet. Men sen ar det soft, 45 gradigt skallhett vatten med en bassang kallt vatten jamte. Valdigt avslappnande efter en svettig dags turistande.

*Rosa eller grona. Man fick inte valja. Jag fick en av varje. Den grona var finast.

Japaner japaner

Det ar ingen hemlighet att japaner i princip borjar dagen med att be kudden om ursakt for att de legat pa den under natten och sen fortsatter dagen pa samma satt. Det ar sjukt kul att forsoka overtraffa dem i det har spelet och se hur de reagerar.

Vi sitter pa bussen mot Tokyo och jag har en forpackning pringles i handen som jag stracker fram mot killen jamte mig och jag antar att det ar signalen for honom, ridan gar upp och skadespelet kan borja.

Han borjar med att dra djupt efter andan samtidigt som han reser sig upp och slar huvudet i hatthyllan. Sa halvstaendes och haftigt bockande nastan skriker han fram "Arigato! Arigato! Arigato!". Sen stracker han forsiktigt fram tva fingrar som om han forvantade sig giftormar i burken istallet for potatischips och drar upp ett enda chips som han borjar bita av sma bitar fran, hela tiden bockandes.

Nagra minuter senare ar det min tur. Jag sitter och skriver med hjalp av manljuset utanfor och han stracker sig fram och tander laslampan som ar en liten sketen lampa med svagt sken. Men ojoj, vilken ynnest. Jag tror knappt mina ogon. Han bade tanker pa mitt valbefinnande OCH bemodar sig om att tanda lampan at mig. "Thank you! Thank you!". Men han maste anda forsta att detta inte gar for sig, "no no no". Ljuset kommer att stora honom om han tanker sova och de andra i bussen om de vaknar... Och sa haller vi pa, nar vi har slutat tacka varandra hander det att vi bara tittar pa varandra, ler och bojer latt pa huvudet i nagot sorts tyst sammforstand.

Amerikanarna undviker konflikter genom att alltid vara overdrivet vanliga och japanerna genom att alltid be overdrivet mycket om ursakt. Tva sidor av samma mynt men bada fungerar som smorjmedel i sociala sammanhang. Man kan tycka att ursakten forlorar sitt varde om bada parterna ar medvetna om att den ena ber om ursakt bara for att seden kraver det men hade det varit sa sa hade val knappast den har seden overlevt?

Om en person kraver en uppriktig ursakt men den andra inte tycker att han ar forpliktigad att ge den lar val det leda till slaktbrak och grannfejder i Sverige men har ber man i sa fall om ursakt enbart for att seden kraver det och motparten ar fri att uppfatta det som en uppriktig ursakt om han sa vill.

Ursakten skulle fungera som en ursakt for honom att begrava stridsyxan istallet for att kanna sig tvingad, kanske av fafanga och sarad sjalvkannsla, till att ta upp konflikten. Konflikter handlar ju sallan om vem som har ratt eller fel utan snarare om vem som ska klara sig ur det hela utan att tappa ansiktet. Sa nar man ber om ursakt i Japan gor man det kanske bara av sedvanja eller gammal vana men ett av resultaten blir att motparten inte behover tappa ansiktet, aven i de fall da det ar tveksamt vem som har ratt eller fel.

Man skulle ocksa kunna se det fran ett ekonomiskt, spelteoretiskt, perspektiv eller rent av ett biologiskt, evolutionart, jag har t.ex. svart att se Dawkins forklara uppkomsten till denna sedvanja.

Norrman to the rescue

En batfard pa 48 timmar mellan Shanghai och Osaka dar dimman gor att man knappt ser handen framfor sig och samtidigt dampar alla ljud utom batmotorns dova brummande skulle kunna vara olidligt langtrakig.

Det vill saga om man inte har sant flyt sa att man hamnar i samma hytt som tre glada norrman med en portabel dvdspelare och en respektingivande trave filmer.

Jag har sant flyt.

Sprakforbistring

Kineser pratar sallan engelska, faktum ar att de ofta inte kan ett enda ord. Man tycker att en kypare pa en storre restaurang i alla fall ska forsta ord som "chicken" och "rice". Det enda satt att bestalla in mat har ar att satta sig ner, sla upp en sida i menyn, bunda och peka. Lite som att satta knorren pa grisen, har man tur hamnar man i narheten av nagot man vill ha. Ofta gor man det inte. I de fa fall de kan lite engelska sa har de en tendens att uttala c som s och r som l.

Sa det finns manga "Shitty walls" har, inte kostigt att Mongolerna lyckades erovra landet. Det hander ocksa att man blir serverad "Meat with Lice" fast i det fallet ar jag inte lika saker pa att det ar sprakforbistring, det skulle helt enkelt kunna vara sa att jag rakat ut for nagra arliga kypare.

Cafehangande

Jag och Andrei (ytterligare en amerikan, fran Texas denna gang) har tagit cafehangandet till nya hojder. vi har hangt pa "The Coffee Bean", ett valdigt litet och valdigt luftkonditionerat stalle, hela formiddagen.

Andrei bestaller in smaksatt icecoffee under forevandningen att han jobbar sig igenom kaffesorterna for att sakta vanja sig vid smaken sa att han en dag ska klara av den varsta, svart kaffe.

I ovrigt har han i likhet med de flesta amerikanare en oerhord social kompetens nar det kommer till smaprat. Jag kan se hur man kan uppleva amerikaner som ytliga men samtidigt ar de sa vanliga, vettiga och latta att handskas med. Sa jag kan ga med pa att de kanns lite ytliga men har svart att se det som nagonting neggativt, i alla fall i de har sammanhanget.

Om man ska tro Andrei sa galler dock det har med social kompetens inte "hicksen" i syd och rednecksen fran Pennsylvania som knappt kan rakna till tio. Eller mormonerna i Utah som lar sig det forst nar de skaffar sin tionde fru. Eller manniskorna fran jordbruksstaterna som kanske kan rakna sa langt men det forblir ett mysterium eftersom ingen forstar vad de sager. Eller Amishfolket fran Ohio som inte forstar varfor nagon ens skulle ha behov av att rakna till mer an hogst fem. Eller invanarna i LA som far problem efter de skjutit in attonde patronen i sin magnum. Eller den kristna hogern som visserligen kan rakna miljonerna pa bankkontot men pa vagen blandar ihop ett och tre och havdar att det ar samma sak. Eller John Edwards.

Men efter en hel dag tillsammans ar det fortfarande svart att avgora vad man egentligen tycker om honom som person. Han ar i alla fall violinist och blivande ingenjor och vill se Rotterdams symfoniorkester till kvallen eftersom de ar pa besok. Jag och en tjej som heter Charlotte foljer med for att se om vi kan fa tag pa biljetter utanfor.

Det ar inga problem, vi far biljetter for halva priset. Problemen borjar nar de vagrar slappa in oss i ratt sal. Tydligen har vi kopt fel biljetter, alltsa blivit blasta. Istallet far vi lyssna pa nan pianist fran New York...

Lera och drommar

Shanghai ar en stad full av manniskor med hogtflygande drommar. Innan man borjade bosatta sig har fanns bara sankmark och gyttja men allt eftersom decennierna passerat har en mangd kulturer satt sina spar. Mongoler foljdes av manchurer som foljdes av britter. Sen kom japanerna och rodgardisterna. Och for varje marcherande soldat som passerat har marken blivit lite fastare. Nar sen ingenjorerna fick fritt spelrum under slutet pa forra arhundradet forpassades gyttjan under mark och numera reser sig hoghus och handelscenter i dess stalle.

Nanjing Road ar med sina dryga sex kilometer kinas langsta, storsta och mest exklusiva shoppinggata och nar man nar dess vastra ande sa bildar Oriental Pearl Tower, Jin Mao Building och World Financial Centre en skyline i varldsklass pa andra sidan floden.

Jag har inte lyckats skaffa nagon lokal bekantskap har sa det har, pa gott och ont, varit de vanliga turistfallorna som gallt for min del. Starbucks har en formaga att fa en att kanna sig som hemma var man an befinner sig i varlden och eftersom jag har haft nagra dagar over sa har man for det mesta kunnat se mig sittandes i en fotolj med en kaffe i ena handen och Tolstoys masterverk War and Peace i den andra, mindre exotiskt kanske men desto mysigare.

Det har blivit nagra utflykter ocksa men sa fort man satter foten utanfor stadsgransen gor sig det enorma delta som Huangpufloden bildat pamint och marken har ar fortfarande lerig och svarodlad men vad spelar det for roll att man har lera upp till knana nar man anda agnar mer tid at att titta uppat himlen an ner pa marken.

Generalisera mera

Nu har jag varit har tillrackligt lange for att forsta den kinesiska folksjalen utan och innan och eftersom det gar alldeles utmarkt att sammanfatta egenskaperna hos drygt en miljard manniskor i ett inlagg ska jag gora just det.

Alla kineser spottar overallt och rapar inte alltfor sallan.

Kineser anser det vara hogsta graden av humor att peka pa nagon och saga att personen ar fet eller ful och sen skratta.

Kineser tycker uppenbarligen inte att det ar fult att stirra.

Kinesiska man kan vara slatrakade i hela ansiktet med undantag for en leverflack eller ett litet hudomrade dar de latar en "toffs" av skaggstran vaxa ut.

Aldre kineser har ofta byxorna uppdragna till nagonstans mellan naveln och brosten. Helst ska det vara marinbla mjukisbyxor med en alldeles for stor vit skjorta nedstoppad i dem. Jag tror att det ar som med amerikanska rappare och deras smycken, ju storre skjorta desto mer cred och brudar far du pa alderdomshemmet. Det ska dock poangteras att detta ar en personlig teori och den ska inte forvaxlas med den rena fakta som resten av det har inlagget bestar av.

Kinesiska barn har faktiskt byxor med ett stort hal for rumpan.

Kinesiska man har lika langa fingernaglar som kvinnorna.

Unga, coola kineser, lyssnar pa pojkband. Backstreet boys, N sync och sa vidare. Ju mer jag tanker pa det har desto fler samband ser jag mellan fenomenet pojkband och smittsjukdomar.

Kineser dricker varmt vatten. Alltsa, bara varmt vatten.

Men om man bortser fran de har egenheterna sa ar det for det mesta valdigt sociala, hjalpsamma, odmjuka och snalla manniskor man moter.

Te, te och ater te

Distansierad cynicism passar visserligen en bloggare som handen i handsken men idag maste jag gora ett undantag for det har varit en riktigt bra dag. Jag har fatt uppleva resans forsta verkligt sceniska landskap.

Efter ett par bussbyten och en hyffsad promenad kommer jag till en liten by dar ett gammalt par bjuder pa en kopp te, egenodlat givetvis. De ar jattemysiga, kan inte ett ord engelska men skaller pa varandra som om jorden holl pa att ga under, desutom formligen alskar jag att dricka te nar man kan titta ner och se tebladen svaja langst ner i koppen pa ett satt som narmast for tankarna till sjogras pa en havsbotten. Vi dricker te en stund tills det ar dags att ge sig ut i skogen igen.

Jag vet inte vad den korrekta benamningen pa just den har skogen ar med det kan inte vara langt ifran regnskog. Luftfuktigheten ar sa hog att det ar omojligt att avgora om det ar svett eller fukt man torkar bort fran pannan, traden klanger pa varandra, solen hittar bara igenom pa ett fatal stallen. Det ar ganska precis sa har man forestaller sig en klassisk regnskog.

Jag hittar en liten trappa, komplett med trasiga stenar och trappsteg som saknas saklart, den leder upp till en liten grotta och bakom grottan slingrar sig en annu mindre stig uppfor berget. Vid det har laget var det runt 20 minuter sen jag lamnade civilisationen och lika lange sen jag sag en annan manniska. Sa aven om jag kanske inte befinner mig i djungelns hjarta sa kanns, och ar, det valdigt akta. Det finns statyer knappt synliga under klattervaxter, enorma fjarilar som flyger under grenvarket och massor av mygg.

Efter ytterligare en kvart kommer jag upp till toppen och dar breder teodlingarna ut sig och det ar sjukt vackert, jag ska inte ens forsoka mig pa att beskriva det. Helt klart vart att tampas med tjuriga busschauforer och daliga vagbeskrivningar for att fa uppleva.

Ordbajs

Nagra dagar har gatt utan att jag traffat nagon vard att umga med. Men jag underhallar mig sjalv sa gott jag kan. Igar var jag och sag Narnia, en film dar den kristna propagandaapparaten visade sitt allra fulaste ansikte. Jag skulle kunna spy galla over den filmen sa det racker att fylla flera sidor men det som definitivt forstorde dagen var att Miss Spektor lanat ut sin rost och gjort musiken till filmens avslutningsscen.

Vad gjorde de for att fa dig att ga med pa det? Jag som trodde vi forstod varandra?

De kidnappade dig inte sant? Kidnappade och bakband dig samtdigt som de spelade covers gjorda av Ronan Keating?*

Sa maste det vara.


*Jo, det ar ungefar sa jag forestaller mig helvetet. Ge Mikael Brinkenstierna, Ron Hubbard och Michael Bay ensamratt inom respektive gebit sa har vi helvetet pa jorden...

Ahh, for all del, nar jag anda haller pa; Ake Green, Dogge Doggelito, Jimmie Akesson, Kate Hudson, Gudrun Schyman, Jan Helin... och...och... John Edwards hår!

Ursakta mig men nu maste jag ga och tvatta munnen.

Stirrande kineser

Jag antar att det ar ljudet av mina fotsteg nar jag kliver in pa restaurangen eller sa rakar jag skrapa lite med stolen nar jag drar ut den. I vilket fall som helst sa fangar det den aldre mannens uppmarsamhet och han vrider pa huvudet for att se vad det ar som stor friden. Han far syn pa mig och borjar le.

Sen reser han sig upp och vander lugnt pa stolen.

Sen satter han sig bekvamt tillratta igen.

Sen tander han en cigarett.

Sen breddas leendet till ett flin.

Och dar sitter jag och forsoker ata min lunch. Det finns fler exempel, jag vet inte hur manga ganger det kommit fram kineser och bett om lov att fa ta ett kort pa sigsjalva tillsammans med mig.

Eller nar man gar bakom ett gang arbetare som sitter pa trottoaren och den forsta av dem far synd pa en, flinar och trycker armbagen i sidan pa arbetaren jamte som vander sig om, flinar och trycker armbagen i sidan pa arbetaren jamte som vander sig om, flinar och... Ja, ni fattar.

Xi'an del 2

Jag har ett svagt minne av att klockan ringde men inget alls av att jag stangde av den vilket betyder att jag missar den guidade turen ut till terracottakrigarna. Men ett samtal till Yanhui Xu senare och det visar sig att hans brors hogsta onskan ar att vara barnvakt for dagen, naja.

Men vi drar ivag och koncersationen stracker sig till vidlyftigt kroppssprak och verb i grundform. Det ar ganska trakigt med andra ord. Desutom envisas han med att vanta utanfor parkerna och museerna trots att jag vill betala hans intrade och nastan slapar in honom. Sa hela situationen kanns lite bisarr.

Sen traffar jag Avital. Vi star pa nan beromd kulle, jag har en halv korv i munnen och forsoker mummlandes forklara att hennes minneskort till kameran ar fullt.

Det ar en skitkul tjej fran Kalifornien som nu bor i Peking och vi hanger ihop under resten av dagen. Hon drar bland annat med mig till McDonalds. Jag har medvetet undvikit stallet och tankt som sa att nar folk sa smaningom fragar mig om jag kakade mycket McDonalds, McDonalds som i vasterlandsk skrapmat, sa ska jag kunna saga nej och sa behover ingen fa veta att jag redan atit mig igenom hela KFC:s meny. Men dar sprack den planen.

Nu ar jag tillbaka pa hotellet. Efter en vespafard som borjar med att foraren erbjuder en cigarett, dar jag inte kan gora annat an att ta pa mig solglasogonen, luta mig tillbaka, satta ciggen i mungipan och onekligen kanna mig ganska cool dar vi kryssar fram genom rusningstrafiken. Ikvall har vi en halvimproviserad date sa jag hinner val knappt duscha innan det ar dags att ge sig ut igen.

Vi ska titta pa ett vattenspel i stadens stora fontan och det ar en fontan av det slaget som skulle fatt Anita Ekberg att bli vat pa bade det ena och andra sattet, sa det har kan nog bli bra.

Xi'an

Nu ar jag i Xi'an. Staden ar ganska liten i jamforelse med Peking, bara 8 miljoner invanare, desutom har den daligt rykte.

Pa taget dit moter jag Yanhui Xu, en kille som bott sex ar i New York och titulerar sig "Bassoon expert" i Baltimores symfoniorkester men tro inte att han for det skiljer sig fran resten av kineserna genom att prata bra engelska.

Det ar en kul kille och han vet ett bra hotell som han kan visa mig, han ska bara hem och lamna sina vaskor forst. Jag hanger med och tycker det ska bli spannande att vara med nar en kines traffar sin familj for forsta gangen pa sex ar.

Det blir det inte.

Jag tycker vi ror oss i en nedgangen del av staden men det ar nog ett hogst normalt forortsomrade i en kinesisk storstad. Hans foraldrar oppnar sent om sider dorren, de lag tydligen och sov. Vi gar in, de pratar i nan minut och "argumenterar livligt" om vagen till hotellet i ytterligare nagon, sen gar vi mer eller mindre darifran.

Hans bror hanger pa, som for ovrigt inte ser helt frisk ut. Han har insjunkna kinder, delvis roda ogonvitor, stripigt har, gula tander och ar valdigt mager.

Jag checkar in pa hotellet och sen visar de mig staden och vi har hyffsat kul tillsammans.

Illustrativ kommunikation

En streckgubbe med vaska i handen som gar ifran en byggnad samtidigt som han tittar pa en vaggklocka som har ett fragetecken efter sig...

"Checkout time?" Givetvis!

Jag har, till alla receptionisters stora noje, upptackt att en bild sager mer an tusen ord. I alla fall tusen engelska ord i detta land och varfor gora det svart for sig nar manga situationer latt kan forvandlas till nagot som i det narmaste kan liknas vid en omgang Pictionary?

Jag tror att de skrattar MED mig men jag ar inte helt saker.

Av nagon anledning brukar det ta langst tid for dem att forsta att den muskulosa adonis-streckgubben ska forestalla mig...

Turistfallor

Nu lamnar jag Peking. Jag har hangt ett par dagar med Prince, Yuang Yi och nagra vanner till dem. Proceduren nar vi traffas brukar vara att vi hanger ihop som grupp i en halvtimma sen gar killarna diskret i forvag eller drojer kvar sa att jag blir ensam med Yuang Yi. Men hon ar trevlig sa det gor inte sa mycket, nu hoppas jag bara att hon kan laga mat och att hon far plats i resvaskan...

Av turistfallorna sa var bade Himmelska fridens torg och Forbjudna staden mindre imponerande. Sommarpalatset var fint och att se "Chairman Mao" var coolt. Det var ungefar 10 minuter ko och nar man kom in sa lag han dar i nagon slags glaskista med hammaren och skaran pa och man fick ga forbi. Det tog kanske 20 sekunder.

Jag kande mest for att springa runt och gora det hela en gang till, ungefar som efter en bergochdalbana pa ett nojesfalt. Det enda som saknades var popcornen och Maoballonger.

Nar jag rakar namna orden Mao och dod i samma mening protesterar Yuang yi och sager: "No, no. Chairman Mao not dead, we say he's sleeping." Men alla lander har val en tendens att glorifiera sin landsfader, jag menar, Gustav Vasa var knappast varldens trevligaste grabb heller.

Jaja, jag ska slappa amnet men det ar ett faschinerande fenomen, det ar det.

Peking och murarna

Allt ifran den dar langa ner till sma staket som kapslar in buskar. Daremellan finns murar som loper utmed gator och runt bostadskvarter. Runt byggnbader och runt parker som annars kunnat gora stadsbilden nagot roligare. Det kanns som om allting pa ett eller annat satt har en mur kopplat till sig. Skulle man skymta en fri grasplatt sa kan man vara saker pa att det loper en slags trabro med racken och tak precis over marken och da ar det alltsa tankt att man ska leta sig fram genom att folja detta labyrintliknande system. Om Ronald Reagan hade fatt for sig att besoka en park i denna stad sa hade han behovt ett rejalt lager med halstabletter.*

Sen har vi luftfororeningarna som lagger sig som en tun hinna smuts over hela kroppen efter bara ett par minuter utomhus och de stora ringvagarna som skar igenom staden och trafiken pa dessa och den rena mangd manniskor som ror sig pa vagarna...

Fast det finns battre sidor av staden ocksa. Hutongerna, de sma granderna som kantas av jordhogar och smabutiker. Tittar man upp sa ser man ofta ett mindre fortroendeingivande nat av elkaplar som loper kors och tvars, dessutom luktar de lite skumt (ren skit alltsa). Men de ar mysiga och jag gillar dom.


*Herr Reagan staendes framfor en halveter hog rabbatinhagnad med en knuten nave i luften skrikandes "Mr Hu Jintao, tear down this wall!". For att sen klampa vidare tio meter och upprepa proceduren. ^^