And like a ten minute dream in the passenger's seat...

Nu sitter jag på stockholms centralstation, där man både har råd att köpa en kopp kaffe för 27 spänn och råd att vara civiliserad under tiden man dricker den.

Jag har valt att avbryta resan ett par veckor tidigare än planerat. Det ar nog ingen större fara med mig men det är helt omöjligt att få de där nödvändiga vilodagarna som behövs för att återhämta sig när man är ute och reser själv. Indien får vänta till nästa gång vilket jag hoppas blir ganska snart. För det här är trots allt något av det roligaste man kan göra.

Det är kul att så många följt bloggen. Nu får den ligga på is under hösten*, för att kanske göra comeback i någon form lagom till USA resan, vi får se.

Så till sist hoppas jag ni alla haft en lika underbar sommar som jag haft och önskar er en lika trevlig höst!

Conor Oberst fångar det som vanligt ganska bra...

"And like a ten minute dream in the passenger's seat
While the world was flying by
I haven't been gone very long
But it feels like a life time"



*Diskbänksrealism är, förutom svenska språkets fulaste ord, ganska tråkigt och om någon faktiskt skulle vara intresserad av konsistensen på min dagliga tallrik gröt eller något liknande så är det fritt fram att skicka ett mail och fråga.

Kambodjanerna i ett notskal?

Det ar svart att hitta nagot sarpraglat kambodjanskt nar det galler kultur och livsstil. For det forsta ar landet for fattigt och har en minst sagt ofordelaktig historia och for det andra ar det svart som turist att upptacka det.*

Det enda jag kunde tanka pa nar jag motte en kambodjan, vare sig det var hotelagaren, taxichaufforen eller killen som skurade golven pa 7/11, var att chansen ar stor att den har snubben antingen fatt nagon narstaende brutalt mordad eller sjalv mordat nagon annans narstaende.

*Ett tredje skal skulle kunna vara att jag inte har nagon som helst utbildning i vare sig antropologi eller psykologi, inte ar sarskilt insatt i kambodjansk historia samt bara spenderade fem dagar i landet. Men varfor vara sjalvkritisk...

Djungeln - Johan: 1-0

Nagon sa om djungeln att antingen alskar man den eller sa hatar man den. Efter att ha lyckats med konststycket att fa ett omkullblasande trad over axlarna sallar jag mig numera till den senare gruppen.

Sa anledningen till att det varit sa tyst har ar att jag varit halvt invalid och sangbunden i nagra dagar.

Under ytan

Jag har dalig koll pa dagens datum och ingen som helst aning om vilken veckodag det ar. Det ar ingen ide att forsoka ta reda pa vad klockan ar, efter narmare ett dussin byten av tidszoner visar kameran, mobilen, iPoden och PSP:n fyra olika klockslag. Gar man efter solen sa gissar jag pa att det ar runt 6-tiden.

Jag har spenderat nagra dagar i strandparadiset pa Perhentian oarna utanfor Malaysias ostkust. Mest lapat sol och sett till att inte komma hem precis lika kritvit som jag lamnade Sverige. Idag har jag frukosterat med Jane*. Frukost pa Perhentian tar alltid plats pa stranden och om sallskapet ar trevligt varar den fram till lunch.

Efter lunch aker jag och Owen** ut och dyker, vi at middag ihop igar och var bada sugna pa ett dyk idag. Dykningen har kan definitivt mata sig med den i Thailand. Pa vagen tillbaka moter vi Martha*** och Mike**** som, liksom oss, ska vidare mot djungeln i Taman Negara.


* Jane narmar sig trettio, har jobbat inom det engelska utbildningsvasendet med att lagga upp kursplaner for grundskolan i sex ar, men det ar ok eftersom hon far byta arbetsuppgifter med jamna mellanrum sa blir det aldrig langtrakigt. Hon har nyligen kopt ett viktorianskt radhus i sydostra London, det ar inte hennes dromhus men laget ar praktiskt da det bara ar 20 minuter till jobbet och ytterligare 10 till resten av familjen. Hennes vanner lagger alla sina pengar pa sina hus men hon manadssparar for att kunna aka ivag pa sommaren, dessutom kommer hon ha en inneboende i host, tillrackligt lange for att kunna kopa en fin soffa. Det ar en inneboende som jobbar skift vilket ar bra for da kommer de inte ga varandra pa nerverna. Hon vet att om hon skjuter upp inflyttningsfesten till varen kommer den inte bli av sa hon ska ha den i September, utomhus eftersom hon inte vill forstora golven och eftersom en kompis har lovat att lana ut sin stora gasolgrill.

** Owen ar en 25-arig irlandare, har en juridikexamen och ett par ar som anstalld av ett lakemedelsforetag i bagaget. Han trottnade, sparade ihop pengar och akte ivag med sin kompis. En kompis som fann karleken i Kambodja och numera reser Owen sjalv, malet ar Australien dar han ska forsoka hitta ett jobb. Han tycker inte om att titta folk i ogonen och han ber om ursakt ett par ganger i minuten. Han roker ett paket om dagen men det ar ingen fara eftersom det bara ar cigaretter med 10 mg tjara i sig och inte de inhemska som kan innehalla upp till 30 mg. Under det senaste dygnet har Owen glomt sin MP3 spelare, en bunt kontanter och sin handuk pa olika stallen.

*** Martha ar en 23-arig polska som pluggat kinesiska i Shanghai det senaste aret. Hon ar ovanligt sot och ar den sortens person som kan komma undan med att saga saker som "Ohh, my goood guys!" med gall rost utan att det later malplacerat. Hon tycker om att bestamma och man later henne bestamma, inte for att det blir bast eller smidigast sa utan for att man kanner pa sig att det kommer leda till att man far ytterligare en historia att beratta nar man kommer hem. Nu nar hon upptackt hur kul livet utomlands kan vara ar hennes enda mal att fortsatta resa, eller plugga i Kina. Martha ar ocksa valdigt stolt over att ha fatt en statistroll som flickan i rod klanning i cafescenen i den senaste mumien-filmen.

**** Cynikern i mig kan for sitt liv bara komma pa en anledning till att Mike, denna tystlatna och sannsade kille, statt ut med Martha under tva manader pa resande fot...

Vietnameserna i ett notskal?

Ahh, jag har ju inte gjort upp med vietnameserna annu, sa here we go...

Vietnameserna beskrivs bast med uttrycket Hasta Mañana, man tar allt med en klackspark och ingenting pa allvar. Vilket verkar skont men tank om man slitit hela sitt liv och trots finner att ens basta mojlighet till inkomst, vid 50-ars alder, ar att sitta pa en mopped i ett skitigt gatuhorn och tjata pa bortskamda ungdomar ifran vast for att, for vad dem ar en spottstyver, fa kora dem nagonstans.

Och varje gang man fragar far man ett mer eller mindre nedlatande svar. Om man ens far ett svar, de flesta ignorerar en, vilket man kanske borjar foredra efter ett decennium i samma gatuhorn. Om nagon faktiskt ar intresserad kan man vara saker pa att turistjaveln ska pruta ned priset, trots att nagra kronor mer eller mindre inte spelar nagon roll for honom. Det ar en situation dar man omojligen kan vara genuint trevlig mot turisterna, inte heller kan man be dem dra at helvete, man behover inkomsten.

Nar satten man kan forhalla sig till sin situation kryper och ofrankomligen forsvinner ett efter ett sa tvingas man in i nagon slags letargisk fålla markt Hasta Mañana dar fa saker tillats spela nagon roll, trots att de gor det. Det enda som aterstar ar att med ironins hjalp driva med turisterna och darmed med sigsjalv

En aning overdrivet pessimistiskt kanske men man kan anda ana det har draget hos fattiga sydostasiater i allmanhet och vietnameser i synnerhet och vem kan klandra dem?

Grundregeln som Lonely Planet glomde

Backpacker 1 och backpacker 2 mots for forsta gangen pa bussen pavag till en ny stad, foljande konversation utspelar sig samtidigt som de sitter inklamda i ett for litet sate och svettas floder eftersom luftkonditioneringen inte ens ifran borjan var gjord for att klara hettan utanfor. De har alla amnen i varlden att valja och vraka bland men trots det finns det ett amne som berors fore alla andra...


Backpacker 1: "Hey, where you from mate?"

Backpacker 2: "Europe, and you?"

Backpacker 1: "From The states..."

Backpacker 2: "...alright... man, did you see that hot russian girl?"


Man skulle kunna fa intrycket att backpackers ar ett sexistiskt och manschauvinistiskt slakte, men da far man fel intryck. Sanningen ar snarare att backpackers ar ett snalt slakte och darmed ar chansen stor att man kommer tillbringa natten i samma hotelrum, bara nan meter ifran sin nyvunna bekantskap, och da vill man vara absoult saker pa att han uppskattar den dar sexiga ryskans former precis lika mycket som man sjalv gor...

"Kolla SPG:n innan du anvander BCD:n annars ar du kord"

Buyancy control device, Submersive pressure gauge och No decompression limit. Vill man ge sken av att vara insatt i ett amne finns det fa saker som slar fackuttryck eller annu hellre akronymer av fackuttryck, BCD, SPG, NDL och sa vidrare.

Jaja, jag har i alla fall plaskat runt utanfor Andamankusten, bade ovanfor och under vattenytan i ett par dagar och tagit ett open water diving certifikate och haft valdigt kul under tiden. Forutom en dag i klassrummet och i poolen, dar man far lara sig saker som "sluta aldrig andas" och "fa inte panik", sa gjorde vi fyra dyk ifran bat bland korallreven. Nar det galler djurlivet pa botten finns det egentligen bara en regel som var instruktor Rene pregnant fangade i frasen "om saken inte ar radd for dig sa borde du vara radd for den".