Vietnameserna i ett notskal?

Ahh, jag har ju inte gjort upp med vietnameserna annu, sa here we go...

Vietnameserna beskrivs bast med uttrycket Hasta Mañana, man tar allt med en klackspark och ingenting pa allvar. Vilket verkar skont men tank om man slitit hela sitt liv och trots finner att ens basta mojlighet till inkomst, vid 50-ars alder, ar att sitta pa en mopped i ett skitigt gatuhorn och tjata pa bortskamda ungdomar ifran vast for att, for vad dem ar en spottstyver, fa kora dem nagonstans.

Och varje gang man fragar far man ett mer eller mindre nedlatande svar. Om man ens far ett svar, de flesta ignorerar en, vilket man kanske borjar foredra efter ett decennium i samma gatuhorn. Om nagon faktiskt ar intresserad kan man vara saker pa att turistjaveln ska pruta ned priset, trots att nagra kronor mer eller mindre inte spelar nagon roll for honom. Det ar en situation dar man omojligen kan vara genuint trevlig mot turisterna, inte heller kan man be dem dra at helvete, man behover inkomsten.

Nar satten man kan forhalla sig till sin situation kryper och ofrankomligen forsvinner ett efter ett sa tvingas man in i nagon slags letargisk fålla markt Hasta Mañana dar fa saker tillats spela nagon roll, trots att de gor det. Det enda som aterstar ar att med ironins hjalp driva med turisterna och darmed med sigsjalv

En aning overdrivet pessimistiskt kanske men man kan anda ana det har draget hos fattiga sydostasiater i allmanhet och vietnameser i synnerhet och vem kan klandra dem?