Goood morning Vietnam*

Det ar inte sa att man maste ta sig till nagat sarskilt stalle for att uppleva Vietnams skonhet. Varenda jakla kvadratkilometer ar precis likadan. Vatten overallt, stillastaende i etageliknande trappsteg for odlingar eller flytande i flod eller back. Allt ifran snabbflytande kristallklart till en gjyttjig brun massa som knappt ror sig framat. Oavsett vilket sa speglar det alltid bergen och dimman ovanfor.

Vi ar pavag mot Hanoi, jag och Ruby. En skon tjej som lart ut engelska till universitetskineser senaste aret och nu sa sakteliga ar pavag hem till London. Man lar kanna varandra ganska bra under en sju timmar langtrakig bussresa. Fast under sista delen av resan sitter jag mest och hoppas att chaufforen, i basta Jim Morrison stil, ska saga "this is the end my friend"**. Men jag far noja mig med ett "hallobusstationhallo".

Vi hittar forst ett hotel och sen en restaurang och blir nastan overkorda ett dussintal ganger under tiden. Trafiken har ar sinnessjuk sa man far passa sig. A andra sidan vore det onekligen coolt att om ett antal ar kunna luta sig tillbaka i sin gungstol och eftertanksamt klappa sig pa trabenet samtidigt som man med desillusionerad blick sager "Vietnam... det var ett helvete, vi var i vastra delen av staden nar de kom emot oss som galningar... vi hade aldrig nagon chans"***


* Sm i krigsreferenser: Ett
** Tva
*** Tre