And like a ten minute dream in the passenger's seat...

Nu sitter jag på stockholms centralstation, där man både har råd att köpa en kopp kaffe för 27 spänn och råd att vara civiliserad under tiden man dricker den.

Jag har valt att avbryta resan ett par veckor tidigare än planerat. Det ar nog ingen större fara med mig men det är helt omöjligt att få de där nödvändiga vilodagarna som behövs för att återhämta sig när man är ute och reser själv. Indien får vänta till nästa gång vilket jag hoppas blir ganska snart. För det här är trots allt något av det roligaste man kan göra.

Det är kul att så många följt bloggen. Nu får den ligga på is under hösten*, för att kanske göra comeback i någon form lagom till USA resan, vi får se.

Så till sist hoppas jag ni alla haft en lika underbar sommar som jag haft och önskar er en lika trevlig höst!

Conor Oberst fångar det som vanligt ganska bra...

"And like a ten minute dream in the passenger's seat
While the world was flying by
I haven't been gone very long
But it feels like a life time"



*Diskbänksrealism är, förutom svenska språkets fulaste ord, ganska tråkigt och om någon faktiskt skulle vara intresserad av konsistensen på min dagliga tallrik gröt eller något liknande så är det fritt fram att skicka ett mail och fråga.

Kambodjanerna i ett notskal?

Det ar svart att hitta nagot sarpraglat kambodjanskt nar det galler kultur och livsstil. For det forsta ar landet for fattigt och har en minst sagt ofordelaktig historia och for det andra ar det svart som turist att upptacka det.*

Det enda jag kunde tanka pa nar jag motte en kambodjan, vare sig det var hotelagaren, taxichaufforen eller killen som skurade golven pa 7/11, var att chansen ar stor att den har snubben antingen fatt nagon narstaende brutalt mordad eller sjalv mordat nagon annans narstaende.

*Ett tredje skal skulle kunna vara att jag inte har nagon som helst utbildning i vare sig antropologi eller psykologi, inte ar sarskilt insatt i kambodjansk historia samt bara spenderade fem dagar i landet. Men varfor vara sjalvkritisk...

Djungeln - Johan: 1-0

Nagon sa om djungeln att antingen alskar man den eller sa hatar man den. Efter att ha lyckats med konststycket att fa ett omkullblasande trad over axlarna sallar jag mig numera till den senare gruppen.

Sa anledningen till att det varit sa tyst har ar att jag varit halvt invalid och sangbunden i nagra dagar.

Under ytan

Jag har dalig koll pa dagens datum och ingen som helst aning om vilken veckodag det ar. Det ar ingen ide att forsoka ta reda pa vad klockan ar, efter narmare ett dussin byten av tidszoner visar kameran, mobilen, iPoden och PSP:n fyra olika klockslag. Gar man efter solen sa gissar jag pa att det ar runt 6-tiden.

Jag har spenderat nagra dagar i strandparadiset pa Perhentian oarna utanfor Malaysias ostkust. Mest lapat sol och sett till att inte komma hem precis lika kritvit som jag lamnade Sverige. Idag har jag frukosterat med Jane*. Frukost pa Perhentian tar alltid plats pa stranden och om sallskapet ar trevligt varar den fram till lunch.

Efter lunch aker jag och Owen** ut och dyker, vi at middag ihop igar och var bada sugna pa ett dyk idag. Dykningen har kan definitivt mata sig med den i Thailand. Pa vagen tillbaka moter vi Martha*** och Mike**** som, liksom oss, ska vidare mot djungeln i Taman Negara.


* Jane narmar sig trettio, har jobbat inom det engelska utbildningsvasendet med att lagga upp kursplaner for grundskolan i sex ar, men det ar ok eftersom hon far byta arbetsuppgifter med jamna mellanrum sa blir det aldrig langtrakigt. Hon har nyligen kopt ett viktorianskt radhus i sydostra London, det ar inte hennes dromhus men laget ar praktiskt da det bara ar 20 minuter till jobbet och ytterligare 10 till resten av familjen. Hennes vanner lagger alla sina pengar pa sina hus men hon manadssparar for att kunna aka ivag pa sommaren, dessutom kommer hon ha en inneboende i host, tillrackligt lange for att kunna kopa en fin soffa. Det ar en inneboende som jobbar skift vilket ar bra for da kommer de inte ga varandra pa nerverna. Hon vet att om hon skjuter upp inflyttningsfesten till varen kommer den inte bli av sa hon ska ha den i September, utomhus eftersom hon inte vill forstora golven och eftersom en kompis har lovat att lana ut sin stora gasolgrill.

** Owen ar en 25-arig irlandare, har en juridikexamen och ett par ar som anstalld av ett lakemedelsforetag i bagaget. Han trottnade, sparade ihop pengar och akte ivag med sin kompis. En kompis som fann karleken i Kambodja och numera reser Owen sjalv, malet ar Australien dar han ska forsoka hitta ett jobb. Han tycker inte om att titta folk i ogonen och han ber om ursakt ett par ganger i minuten. Han roker ett paket om dagen men det ar ingen fara eftersom det bara ar cigaretter med 10 mg tjara i sig och inte de inhemska som kan innehalla upp till 30 mg. Under det senaste dygnet har Owen glomt sin MP3 spelare, en bunt kontanter och sin handuk pa olika stallen.

*** Martha ar en 23-arig polska som pluggat kinesiska i Shanghai det senaste aret. Hon ar ovanligt sot och ar den sortens person som kan komma undan med att saga saker som "Ohh, my goood guys!" med gall rost utan att det later malplacerat. Hon tycker om att bestamma och man later henne bestamma, inte for att det blir bast eller smidigast sa utan for att man kanner pa sig att det kommer leda till att man far ytterligare en historia att beratta nar man kommer hem. Nu nar hon upptackt hur kul livet utomlands kan vara ar hennes enda mal att fortsatta resa, eller plugga i Kina. Martha ar ocksa valdigt stolt over att ha fatt en statistroll som flickan i rod klanning i cafescenen i den senaste mumien-filmen.

**** Cynikern i mig kan for sitt liv bara komma pa en anledning till att Mike, denna tystlatna och sannsade kille, statt ut med Martha under tva manader pa resande fot...

Vietnameserna i ett notskal?

Ahh, jag har ju inte gjort upp med vietnameserna annu, sa here we go...

Vietnameserna beskrivs bast med uttrycket Hasta Mañana, man tar allt med en klackspark och ingenting pa allvar. Vilket verkar skont men tank om man slitit hela sitt liv och trots finner att ens basta mojlighet till inkomst, vid 50-ars alder, ar att sitta pa en mopped i ett skitigt gatuhorn och tjata pa bortskamda ungdomar ifran vast for att, for vad dem ar en spottstyver, fa kora dem nagonstans.

Och varje gang man fragar far man ett mer eller mindre nedlatande svar. Om man ens far ett svar, de flesta ignorerar en, vilket man kanske borjar foredra efter ett decennium i samma gatuhorn. Om nagon faktiskt ar intresserad kan man vara saker pa att turistjaveln ska pruta ned priset, trots att nagra kronor mer eller mindre inte spelar nagon roll for honom. Det ar en situation dar man omojligen kan vara genuint trevlig mot turisterna, inte heller kan man be dem dra at helvete, man behover inkomsten.

Nar satten man kan forhalla sig till sin situation kryper och ofrankomligen forsvinner ett efter ett sa tvingas man in i nagon slags letargisk fålla markt Hasta Mañana dar fa saker tillats spela nagon roll, trots att de gor det. Det enda som aterstar ar att med ironins hjalp driva med turisterna och darmed med sigsjalv

En aning overdrivet pessimistiskt kanske men man kan anda ana det har draget hos fattiga sydostasiater i allmanhet och vietnameser i synnerhet och vem kan klandra dem?

Grundregeln som Lonely Planet glomde

Backpacker 1 och backpacker 2 mots for forsta gangen pa bussen pavag till en ny stad, foljande konversation utspelar sig samtidigt som de sitter inklamda i ett for litet sate och svettas floder eftersom luftkonditioneringen inte ens ifran borjan var gjord for att klara hettan utanfor. De har alla amnen i varlden att valja och vraka bland men trots det finns det ett amne som berors fore alla andra...


Backpacker 1: "Hey, where you from mate?"

Backpacker 2: "Europe, and you?"

Backpacker 1: "From The states..."

Backpacker 2: "...alright... man, did you see that hot russian girl?"


Man skulle kunna fa intrycket att backpackers ar ett sexistiskt och manschauvinistiskt slakte, men da far man fel intryck. Sanningen ar snarare att backpackers ar ett snalt slakte och darmed ar chansen stor att man kommer tillbringa natten i samma hotelrum, bara nan meter ifran sin nyvunna bekantskap, och da vill man vara absoult saker pa att han uppskattar den dar sexiga ryskans former precis lika mycket som man sjalv gor...

"Kolla SPG:n innan du anvander BCD:n annars ar du kord"

Buyancy control device, Submersive pressure gauge och No decompression limit. Vill man ge sken av att vara insatt i ett amne finns det fa saker som slar fackuttryck eller annu hellre akronymer av fackuttryck, BCD, SPG, NDL och sa vidrare.

Jaja, jag har i alla fall plaskat runt utanfor Andamankusten, bade ovanfor och under vattenytan i ett par dagar och tagit ett open water diving certifikate och haft valdigt kul under tiden. Forutom en dag i klassrummet och i poolen, dar man far lara sig saker som "sluta aldrig andas" och "fa inte panik", sa gjorde vi fyra dyk ifran bat bland korallreven. Nar det galler djurlivet pa botten finns det egentligen bara en regel som var instruktor Rene pregnant fangade i frasen "om saken inte ar radd for dig sa borde du vara radd for den".

Den asiatiska hotelmarknaden

Jag har varken fatt nagot apple i huvudet eller haft en riktigt dalig hardag men man kan gora revolutionerande upptackter anda. Det har ar en ekonomisk modell med endast fyra variabler som kommer minimera producentoverskottet, skapa harmoni pa den asiatiska hotelmarknaden samt underlatta vardagen for en mangd backpackers.


..............70 - (T-20)*3 - M*C
PSEK = ∑ --------------------------
....................1- A/10

PSEK = Priset i sek
T = Temperaturen i hotelrummet
M = Mangden kackerlackor man ser under forsta timman
C = Genomsnittliga storleken pa kackerlackorna
A = Antal sysslolosa portierer i lobbyn

Det gar ocksa att stuva om i formeln, ar P, T, M och A kanda sa kan man losa ut C och darmed fa reda pa storleken pa kackerlackorna innan man ens satter sin fot i rummet. Den ar empiriskt framarbetad och 100 % saker. Nobelpriset nasta tack.

Bangkok

Jag har sakta men sakert tagit mig ut ifran Kambodja. Att vara i ett sapass instabilt land nar det ar regerinsval ar ingen hojdare. Aven om bara en tredjedel av kambodjanerna blir sura sa ar det fortfarande en jakla massa sura kambodjaner.

Sa en battur rakt* genom landsbyggden senare ar jag i Battambang. Efter ytterligare nagra timmar ar jag i den Thailandska huvudstaden dar sota flickor inte alls ar flickor och thaiboxning ar nationalsporten.

Flickor som inte alls ar flickor ar ingen hojdare men thaiboxning ar coolt. Det ligger nagot befriande i att se pa nar tva man gor sitt basta for att spoa skiten ur varandra. Jag traffar en kille fran LA och vi sanker precis lagom manga ol innan matcherna borjar for att kunna uppskatta det till fullo.


*Valdigt bildligt talat, i sjalva verket ar det 90 graders svangar hela tiden och eftersom floden ar ett par storlekar for liten for baten sa ar det ett standigt flyttande ifran den vanstra till den hogra banken om man inte vill ha en buske i nacken.

Recap

Tro det eller ej men jag gor faktiskt en hel del pa dagarna. Aven om formiddagen gar at till att kopa brod brukar man i alla fall ha eftermiddagen ledig.

Det kanns som om en snabb recap kan vara pa sin plats. I Hanoi tog jag en tvadagarsutflykt i Ha Long bay dar vi (bland annat tre skona Irlandskor och ett trevligt par fran Malaysia) lamnade Ha Long runt middagstid, kryssade runt bland oarna, paddlade kanot, besokte laguner, badade i solnedgangen och sov over pa baten. Mysigt varre. Var guide hette Hung och hade en walkie talkie men han pratade ingen engelska i den.*

Dagen efter akte jag innat landet till Tam Coc vilket var sevart men en aning turistigt och stallet kunde knappast mata sig med Ha Long bay.

Efter det tog jag ett flyg ner till Saigon, planen ifran borjan var att ta bussen men nar det visade sig att den skulle ta 40 timmar sa var valet mellan det och tva timmar i luften inte sarskilt svart. Saigon gjorde jag tillsammans med Mei och Peter fran Hong Kong respektive England**. Det blev aven tva dagsutflykter, den forsta till Mekong deltat dar behallningen snarare lag i att se hur Vietnameserna levde an i en vacker natur. Den andra gick till Cu Chi dar vi krop i tunnlarna som Viet Cong anvande under kriget och skot med M16.

Sen akte jag mot Kambodia dar landskapet ar helt annorlunda. Har mots man av slatter sa langt ogat kan na och en fattigdom jag inte sett tidigare. Kambodja ar fattigt pa riktigt. Alltsa "bo-i-en-koja-och-ha-en-ko-som-hela-ens-liv-kretsar-kring"-fattigt. Vissa manniskor har gor allt for att fa pengar, det finns otaliga exempel, det ena varre an det andra***.

For mig ar malet i Kambodja Siem Reap och templen dar. Man borjar med de mindre som ar overvaxta och dar tradrotterna slingrar sig overallt for att fortsatta till de storre och avsluta med det storsta, Angkor Wat. Det ar otroliga byggnader bade i sin storlek och ner till de centimetersma detaljerna som ar uthuggna i stenvaggarna.


*"Hello, I'm Hung, over" hade varit obetalbart.

**Att gora Saigon innabar Reunification palace, War remnants museum och Ben Than market, inte sarskilt spannande sa det var tur att sallskapet var trevligt.

*** Ett av de mer beklammande ar kvinnan som gar omkring med ett neddrogat barn i armarna eftersom det ar lattare att tigga om man har en "sovande" bebis med sig.

Gratisguide i atta steg

Hejsan, och valkommen till den har gratisguiden i atta steg till hur man koper en limpa brod i Hanoi. Ta den tid du behover, fa inte panik om du fastnar i nagot av momenten utan ga istallet tillbaka ett eller flera steg och forsok igen. Da borjar vi!

1. Starta med att pruta ned priset sa langt du kan. En tiondel av priset kanske kanns val lagt men det brukar vara en bra utgangspunkt.

2. Nar du tror att forsaljaren inte kommer sanka priset mer sager du nej och borjar sakta ga darifran. Vanta tills han ropar at dig, vand dig om och ga tillbaka. I branchen kallas det har for en WaT, "Walk-and-Turnback" och den kan goras pa manga olika satt, prova dig fram till ett satt som ar bekvamt for just dig!

3. Khong ar att bra ord att kunna, det betyder nej. Upprepa nu det anda tills han slutar erbjuda dig allt annat han har i lager. Det har momentet kan dra ut pa tiden men ha talamod och kom ihag att upprepa ordet khong da tystnad fran din sida ofta tolkas som ett ja.

4. Se till att brodet ar farskt och att det inte ar nagot mogel pa det.

5. Se till att det ar samma brod som du kontrollerat som hamnar i pasen. Det ar en punkt som aven den mest erfarna brodkopare kan glomma. Du minns val att du nar som helst kan ga tillbaka ett steg och repetera om du har problem?

6. Ge honom pengarna och nar du fatt tillbaka halften av vaxeln sa paminner du honom om den andra halvan ocksa.

7. Kommer du ihag ordet khong? Upprepa det nu ett par ganger till, du vill inte ha en flaska vatten istallet for resterande vaxel. Det kan underlatta att halla armarna utmed kroppen sa att du inte reflexmassigt tar emot nagot som nastan kastas mot dig.

8. Kontrollera en sista gang att du fatt tillbaka ratt vaxel, ta ditt brod och ga darifran.

Hanois charm

Att saga att Hanoi har sin charm behover inte betyda att man gillar staden, manga stader har sin charm utan att for den sakens skull vara vare sig vackra eller lattomtyckta.

Hanois charm ar en mix av olika saker. Trafiken ar livsfarlig och facinerande pa samma gang och omojlig att bortse ifran. Sen kommer stadsplaneringen, eller snarare avsaknaden av sadan. Hanoi far en fargblind sexaring med ADHD och byggklossar att framsta som ett arkitektoniskt geni. Det hander att jag klappar mig pa axeln och berommer mitt lokalsinne men Hanoi ar mig overmaktigt, nagra minuter i gamla staden och jag ar vilse.

Till sist cafeerna. Manga och mysiga och som mycket annat har bar de tydliga spar av den franska kulturen, en kvarleva fran tiden da staden var i fransk besittning.

Goood morning Vietnam*

Det ar inte sa att man maste ta sig till nagat sarskilt stalle for att uppleva Vietnams skonhet. Varenda jakla kvadratkilometer ar precis likadan. Vatten overallt, stillastaende i etageliknande trappsteg for odlingar eller flytande i flod eller back. Allt ifran snabbflytande kristallklart till en gjyttjig brun massa som knappt ror sig framat. Oavsett vilket sa speglar det alltid bergen och dimman ovanfor.

Vi ar pavag mot Hanoi, jag och Ruby. En skon tjej som lart ut engelska till universitetskineser senaste aret och nu sa sakteliga ar pavag hem till London. Man lar kanna varandra ganska bra under en sju timmar langtrakig bussresa. Fast under sista delen av resan sitter jag mest och hoppas att chaufforen, i basta Jim Morrison stil, ska saga "this is the end my friend"**. Men jag far noja mig med ett "hallobusstationhallo".

Vi hittar forst ett hotel och sen en restaurang och blir nastan overkorda ett dussintal ganger under tiden. Trafiken har ar sinnessjuk sa man far passa sig. A andra sidan vore det onekligen coolt att om ett antal ar kunna luta sig tillbaka i sin gungstol och eftertanksamt klappa sig pa trabenet samtidigt som man med desillusionerad blick sager "Vietnam... det var ett helvete, vi var i vastra delen av staden nar de kom emot oss som galningar... vi hade aldrig nagon chans"***


* Sm i krigsreferenser: Ett
** Tva
*** Tre

Ett sista ord om kineser

Idag har jag tagit en (scenisk) battur pa Yangtze floden. Jag kopte biljetten pa vandrarhemmet men traffar Lea pa bussen, hon studerar till lakare och har agnat senaste halvaret at att bota sjuka i Nepal, och eftersom hon utgor ett utomordentligt sallskap sa sniker jag ombord pa hennes bat istallet och struntar i min bokning. Livet som backpacker i ett notskal.

Vi traffar Ben och Joe och tar oss efterat till en restaurang dar vi borjar med att bestalla in mat och avslutar med att bestalla in mat, mellan maltiderna befinner sig forutom ett halvdussin timmar ett antal olflaskor och manga skratt.

Men nu var det kineserna som var rubriken...

Igar runt midnatt lag jag och sov, djupt. Nar tva kineser kommer in och tander ljuset och man fragar sig genast en mangd saker. For det forsta, varfor finns det inga sanglampor pa kinesiska vandrarhem? For det andra, varfor ar toaletten och duschen i anslutning till sovsalen? Och for det tredje, varfor ar de jakla kineserna inte tysta och later mig sova?

Jaja, jag ar klarvaken och nagra av mina mindre beundransvarda sidor gor sig paminda. Sa langt efter det att kineserna gatt och lagt sig och forsoker sova ligger jag med taklampan tand och laser min bok. Madrasserna ar ganska tunna sa visst ar det forstaligt om man maste skifta stallning, ofta och ljudligt, i sangen? Da och da staller jag om alarmklockan ocksa, bara for att lata den ge ifran sig sma laten. Moahaha.*

Dagen efter stoter jag pa kineserna igen. De verkar inte ha tagit illa upp och vi snackar i nan timma om allt ifran fotboll till hur lycklig man maste vara om man ar fodd i Sverige och inte i Kina.

Det ar en kille och en tjej som semestrar ihop. De ar trevliga aven da de har svart att visa hansyn och spottar** melonkarnor pa golvet. Min poang ar att manga av de dar daliga egenskaperna ar inte personlighetsdrag utan snarare kulturellt betingade. Ska man da belaste den har killen och tjejen med de egenskaperna och avskriva dem som otrevliga eller ska man anvanda ovanstaende bortforklaring och forsoka bortse ifran det? Jag vet inte.


*En rent beteendevetenskaplig undersokning av den kinesiska kulturens tolleransniva nar det galler inkraktande pa det offentliga rummet, utan nagra somhelst personliga motiv.

**Jag satt jamte en spad, attraktiv liten flicka pa bussen hit. Attraktiv anda tills hon harklar upp halva magsacken och i det narmaste spyr upp den framfor fotterna pa mig. Sa den kinesiska definitionen av "spottar" skiljer sig en del ifran var.

Moon Hill

Enligt en hyffsat excentrisk fransman ar det tydligen drygt 1200 trappsteg om man ska anda upp till toppen pa Moon Hill och da ar inte de sista tio minuternas nastintill lodrata grusstig inraknad.

Jag far sallskap av en kinesisk forsaljare, uppenbarligen. Eftersom jag annu inte mott en manniska sa osjalvisk att hon under trettio minuters klattrande i olidlig varme anvander medparten av tiden till att vifta med solfjadern at mitt hall istallet for mot sigsjalv utan att vilja salja nagot sa drar jag den slutsatsen.

Nar jag nar toppen ar det bla himmel till hoger och till vanster over Yangzhou borjar det dra ihop sig till ett av de dar valdsamma men korta ovadren som karraktariserar regnperioden. Man kan faktiskt se hur regnet narmar sig sa jag slutar luta mig mot askledaren och tar mig ner for den annu ej leriga stigen, en snilleblixt skulle man kunna saga.

Forutom det har jag under forsta dagen hunnit med en scenisk cykeltur dar jag sag ett sceniskt trad och en scenisk bro. Det kanns lite som om de lider av ett kollektivt tvangssyndrom nar det kommer till att anvanda det ordet. Snart forvantar jag mig att hitta sceniska sovsalar med sceniska toaletter.

Foresten, har ni hort den senaste japanska pop-plagan, Kinki-kids?

Den narmsta (preliminara) planerna

Nu ar jag pavag till sodra kina nagra dagar och sen blir det Hanoi och den vietnamesiska landsbyggden. Om det gar sa ska jag forsoka ta ett tag ner till Saigon och Mekong deltat* och sen buss eller bat, helst bat, uppstroms genom Kambodja, med ett stop vid Siem Riep, till Bangkok. Efter det ner till de Malaysiska oarna och genom djungeln med Kuala Lumpur som slutmal.


*Det finns fa saker som ar vart att riskera livet for, men chansen att fa dra alla "Apocalypse now" och "Heart of Darkness" referenser man kan komma pa ar definitivt en av dom.

De olympiska spelen

Man blir lite konfunderad nar man ser en tva ganger tva meter hog reklamskylt for de olympiska spelen i en liten hutong. Det kan knappast finnas nagra ekonomiska motiv, folket dar har ofta inte rad med mat for dagen.

Nar vi i Europa debaterar det demokratiska underskottet i EU sa ar det ingenting jamfort med den kinesiska situationen. Eftersom vi anser att demokrati legitimiserar sa blir det ocksa en debatt om legitimitet och utifran en vasterlandsk varderingsgrund blir de tva begreppen i detta sammanhang oskiljbara. For befolkningen har ar de inte det.

Idag tror jag att situationen i Kina ar stabil for att manga kineser fortfarande har perioden under Mao i farskt minne och att fa leva i lugn och ro ses som ett privilegie, inte en rattighet. Men redan med denna generationenen har det synsattet borjat forsvinna och nu lutar man sig mer pa de ekonomiska framstegen och den okande levnadsstandarden for att legitimera styret.

Sa har handlar OS mer om inrikespolitik an om att visa omvarlden att man kan, darav en tva ganger tva meter stor reklamskylt pa en sketen bakgata i Shanghai.

Tre veckor...

...av oppensinnighet och overseende ar allt jag orkar ge kineserna denna gangen. Det har ar en trevlig blogg sa jag ska inte bli langrandig utan bara konstatera att Kineser i allmanhet har valdigt manga egenskaper som rimmar illa med vad jag anser vara artighet, hansynstagande och sunt fornuft och da baserar jag inte det pa gatuforsaljare eller enstaka moten.

Jag har mott jattemanga vanliga kineser ocksa, just for the record, men de verkar anda vara i minoritet. Sen ar det ganska kul att se hur illa de kan bete sig, bara for att det ar sa annorlunda och att vi aldrig skulle gora sa i Sverige, sa det forstor inte reseupplevelsen pa nagot satt.

Historier till sjos

Riktigt trevlig battur denna gangen ocksa. Pa lordagkvallen blev vi ett gang pa sex personer som satt och berattade historier for varandra. Man samlar pa sig en hel del sanna.

En av dem hade nyss varit i Mongoliet och nar hon forsokte forklara att hon inte at kott och inte ville ha nagon mat med kott i sa hade servitrisen tittat medlidande pa henne och viskat till hennes kompis att det inte var nagra problem, de kunde vara lugna, hon skulle losa det.

Sa i tron att gasten inte hade rad att ata kott sa hade hon i storsta valmening smugglat in kottet i den ovriga maten utan att ta betalt for det. Sjukt kul.

Alla har en bunt liknande och minst lika bra historier att beratta sa det blev en bra kvall.

Tokyo, sammanfattningsvis

For att fa nagot grepp om Tokyo sa maste man dela upp staden i olika delar.

Ginza sag jag tillsammans med flickorna i foregaende inlagget och det ar breda gator och dyra affarer.

Asakusa ar ett lite lugnare kvarter. Har kan man spela pachinko som ar en typ av enarmad bandit dar man hela tiden skjuter upp sma kulor med en spak och hoppas att de ska landa ratt for att fa saker att snurra och blinka. I alla pachinkohallar finns stora hogtalare som later som ett par jettmotorer, ingen musik eller nagot annat mysigt, bara ett oronbedovande brus som jag antar ska stanga ute omvarlden och fa folk att spela langre.

Shinjuku och den enorma fiskmarknaden som man far ga upp klockan fem for att fa uppleva. Det var mysigt att ga upp klockan fem. Att stiga upp ur sangen klockan fem pa morgonen och sen promenera pa Tokyos tomma gator, klockan fem pa morgonen.*

Man kan ocksa besoka de stora elektronikaffarerna i Akihabara. I vilka det alltid finns mellan fem och tio expediter, varav en med mikrofon, som enbart gar runt och ropar saker. Jag antar att det ar nagot i stil med "kop kop kop, skynda skynda skynda".

Shibuya med alla sina tvskarmar och blinkande reklamskyltar som bor ses nar det ar morkt ute. Det gjorde vi (jag, Patrik fran sveriges baksida och Sarah och Daria, tva snygga punktjejer fran Leeds**) under en barrunda som slutade forst klockan fem pa morgonen. I Tokyo tvingas man festa fram tills tunnelbanan oppnar vid femtiden. Det ar valdigt synd om japanerna.

Roppongi med Mori Tower pa Roppongi Hills. Har man tid aker man upp till obeservatoriet en sisadar 240 meter over marken, bestaller in en kopp kaffe, lutar sig tillbaka och ser solen ga ner och neonljusen tandas langt nedanfor.


*Det var alltsa klockan fem pa morgonen det har skedde.

**"snygga punktjejer fran Leeds"... Var ar Brasse Brannstrom nar man behover honom?
"snygga punktjejer fran Leeds"... Ja, och sen motte vi E.T. och snackade med Elvis ocksa.
"snygga punktjejer fran Leeds"... Asch, ni fattar.